Säsongsfinal för Bodil Malmsten

"Kl 13, lördag 19 december, Akademibokhandeln Mäster Samuelsgatan, jag kommer att läsa ur De från norr kommande leoparderna."

Läs vidare på Bodils blogg.

Bokprat

I lördags var jag och lyssnade på Mats Strandberg, Moa Herngren och Augustin Erba som pratade om sina och andras böcker på Akademibokhandeln Skrapan på Söder i Stockholm, arrangerat av Bokcirklar.se
Böckerna det pratades om:

Halva liv av Mats Strandberg
I skuggan av ett brott av Helena Henschen.
Våtmarker av Charlotte Roche
Allt är bara bra, tack av Moa Herngren
Framgångsfaktorn av Malcolm Gladwell
Ensamhetens broar av Augustin Erba
En förlorad värld av Evelyn Waugh
American Wife (Presidentens hustru) av Curtis Sittenfelds
Postsecrets av Frank Warren
Hur man närmar sig ett träd av Eva Dahlgren


Det var bra, men tyvärr så var det lite folk som stannade och lyssnade.
Jag fattar inte, om man ändå strosar runt i en bokhandel och det sitter ett gäng med mikrofoner och pratar, varför sätter man sig inte och lyssnar?
Kultur när det är som bäst och dessutom gratis.

"Snacka inte! Skriv"

"Snacka inte! Skriv!" Så låter min tidigare lärares och mentors råd till alla skrivande människor. Vattna inte ur idéerna med att prata sönder dem. Skriv först och prata sedan istället. Tänkvärt inte minst för oss författare.

Skrivprocessen

Jag redigerar min kommande (14 maj 2010) roman.
Ganska traggligt. Tråkigt.
Tankarna drar konstant iväg till nästa manus.
Det där som jag ska skriva klart när jag redigerat färdigt den här.

Jag har försökt skapa en miljö där jag kan skriva; ett rum på 12 kvm med en randig ullmatta i hysteriska färger.
Ett krav från min man som tröttnade på att jag tog över skrivbordet hemma varje dag och därtill spred ut extrema mängder av små lappar med små noteringar på.
Jag flyttade alltså in i ett litet rum med mina lappar.
Det går bra att gå dit och tänka att "här ska jag skriva".

Men nu händer det jag inte planerat för - skrivandet tar över min hjärna, kastar ur sig bilder och personer som tar sig in och stör.
Jag kan stå med huvudet i en granplantering, sitta i bastun, redigera en text, se på tv, skaka mattor eller laga mat.
Då kräver skrivandet plats. Kräver små lappar.
I tid och otid.
Allt vid tillfällen då jag inte är på mitt rum - rummet för skrivande.
Jag noterar ibland, försöker komma ihåg ibland (inte att rekommendera) och inser allt oftare att det inte är jag som bestämmer när jag ska skriva, det är berättelsen.
Det är allt som vill ner på papper.
Det är alltså skrivprocessen: att inte ha koll på när skrivprocessen ska ske.

så blir det till...

Vill inte mer
lämna mig ifred
allvarligt talat
jag menar det
som du borrar i mig
utan att knacka på
be om lov
in i mitt kött
mitt hjärta
som du hörde hemma där gör du oro
kryper in överallt respektlöst
från fingerspets till läppar
från tå till nacke
axel till knä
så ögat domnar
och huvudet kan inte prata
kräver kväver kräver
skriv skriv
nu nu nu
skriker du

fan ta dig

h.bronett©09

Skriv på för att rädda vägkrogsbiblioteken!

Författare och läsare - hjälp vägkrogsbiblioteken att finnas kvar!

"Från norr till söder finns i dag tio vägkrogsbibliotek, där chaufförer och restaurangpersonal kan låna ljudböcker. Projektet, som drivs av Transport och Hotell- o Restaurangfacket, har varit en stor succé. Facken har också, med stöd av de statliga så kallade KIA-medlen (Kultur i arbetslivet) drivit andra lyckade läsfrämjandeprojekt såsom Boken på arbetsplatsen och Läs för mig pappa.

Det är inga stora pengar för staten men de har gjort stor nytta. Nu föreslår regeringens kulturutredning att KIA-medlen ska dras in. Det skulle innebära slutet för vägkrogsbiblioteken.

Vi kräver i stället satsningar på kulturen. Rädda KIA-medlen. "

http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=3744

Inte i tysthet

Tillhör inte dom som tycker om att skriva i tysthet.
Som drar sig tillbaka och inte vill bli störda.
Jag tillhör inte dom.
Dom tillhör jag som vill höras medan det pågår.
Som vill se den som läser, höra vad den tänker.
En dos av det fick jag i Nynäshamn.
Där finns ett bibliotek där som tog in mig
lyssnade på mig och tänkte med mig.

Får konturer av sådant
när jag hörs av någon
inte nödvändigtvis hålls med,
det är inte nödvändigt
närande att det finns
för sådana som jag
att bli lyssnad på
läsa sådant vi tänker högt.

Tack Nynäshamns bibliotek
och "alltid på en tisdag"
för att ni lyssnade och svarade!

och här står det mer...

henry bronett

Upptäckter

Igår letade jag fram ett manus daterat december -07.
Trehundrasextiofem sidor. Tänkte att jag skulle göra dom där ändringarna som ett förlag föreslog.
Ändringar som jag kunde hålla med om behövdes.
Men allvarligt.
Jag läste tre sidor och fick rodnande stänga ner fönstret, märka om objektet och gömma det. Jag vet inte vad jag ska säga men… jag tyckte inte om det.

Omstartsvånda

Jag menar inte datorns omstart. Snarare min egen.
Eftersom det ena är över och det andra ska börja, så är mitt behov av omstart angeläget och tydligt. En dag som denna när det "luktar höst" som vi kom fram till jag och min fyraåring.

Som varannanveckopappa jag är tampas jag också med identiteten. Vem fan är jag den ena veckan. Veckan med henne är så tydlig. Jag är pappa. Den andra veckan blir knepigare. En form av särbo, egen företagare, som skriver och är ute och pratar. Varje vecka med sin egen charm, längtan och utmaningar. Som tanken på hur katten man får ihop det med den andra som har tre barn. Som bor i annan kommun. Och mitt ex som kastat sig in i en annan med totalt sex barn. Hej och hå.

Jag stannar ett tag på mitt berg inser jag. Ser mig omkring i min lägenhet och inser att det funkar bra som det är. Att jag är jag oavsett och att hösten har kommit.
Det är dags för nästa fas och projekt och det är som allt annat dubbelt det också.

Boken som aldrig blev

Christina Olsson lägger ut boken ORKA! som pdf.
Läs varför.

Vem kan skriva onykter?

En författarkollega sa en gång att han inte kan skriva ett ord när han har druckit. Åtminstone blir det inte bra, det han skriver när han druckit det minsta, hävdar han. Själv kan jag hålla med till viss del. Men en del av det jag skrivit genom åren har jag faktiskt skrivit när jag druckit och en del av detta har blivit bra.

Det gjordes en undersökning för några år sedan där det framgick att många av Sveriges författare skriver när de är påverkade av alkohol och andra substanser som ger rus. Jag kan inte tänka mig att arbetarförfattarna var spiknyktra jämt när de skrev och journalisterna förr var det definitivt inte. Ferlin, Bellman, Taube, Åkesson. Nog kunde de skriva fast de var påverkade.

På en skrivarkurs jag gick för många år sedan hade en av kurskamraterna ett recept på hur man skulle kunna tänka: "Man skriver när man är full, för då har man inga spärrar, utan öser bara på. Dagen efter är man bakfull och gnällig och därför en idealisk textgranskare av det man har skrivit när man var full." Kurskamraten har också fått ut en reportagebok. Vet inte om hon var nykter när hon skrev den.

Kina-Lina

Vi måste åka till Kina, sa Maria Ernestam när det var maj och drog med mig åt resebyrån till. Jag kan inte, svarade jag men kom inte på varför jag inte skulle kunna åka så långväga. För att luften är förorenad, för att svininfluensan finns, för att jag inte kan kinesiska eller för att barnen skulle vara mig för långt borta? Jag tror att det sista var det första. Resfeber, nu vet jag precis hur den ser ut. Passet till exempel, det kollade jag inte efter förrän jag stod på Arlanda och öppnade mitt resekonvolut. Men det låg där med sitt nya visum, vi kom fram och luften skulle ju ändå till att andas. Och i Peking fanns det lika många cyklar som svenskar i Sverige och vi klarade oss bra, förvånansvärt bra. Åk till Kina om ni får frågan eller helt enkelt bara slås av idén, det är vansinningt roligt och värt att spara varenda slant till!

Påminnelse

Jag lämnade in mitt manus i mars och har inte tittat på det alls efter det.
Boken kommer ut i maj 2010 och det har varit sommar, verkligen, sommar på korsen och tvärsen.
Manuset har legat i bakhuvudet och jag har pratat om det.
Saknat det.
Även om jag till och med börjat på ett nytt (jag reste till Kreta i juni och lämnade datorn hemma eftersom jag inte "ska jobba på semestern", vilket resulterade i fyra kapitel handskrivet istället) så har jag saknat.
Så nu var det dags för en påminnelse.

Piratpartiet eller Piratförlaget?...

...Aftonbladet eller Expressen?
Vår kollega Jan Guillou undrar i Aftonbladet varför vi andra författare (förutom Lars Gustafsson i Expressen och på sin blogg) är så tysta i debatten om piraterna och upphovsrätten.

Jag har nyss gjort ett inlägg på min blogg i frågan.

Är det någon annan författarkollega som har en klok synpunkt på frågan?

Rätt bakgrundsmusik när man skriver

När jag skriver vill jag nästan alltid ha passande bakgrundsmusik. Ungdomsböckerna skrivs till Kent, The Beatles eller U2. Vuxennoveller rör sig bättre framåt med hjälp av punk - Ebba Grön, The Clash eller KSMB.

När jag skriver dagsvers ska det helst inte vara något som ligger för nära versformen. Alltså inte Cornelis, Hasseåtage, Povel eller Fred Åkerström. Men Laleh funkar. Fast bättre funkar då musik på engelska. Moneybrother, Springsteen, Dylan eller Janis Joplin. Fast bara tills jag ska sätta själva slutversionen av versen - när rytmen behöver sin stillhet för att inte bli överröstad. Då får inga andra röster störa. Då är tystnaden den bästa musiken.

Är det någon annan som har någon favoritmusik när han eller hon skriver?

Att skriva en bok

Att skriva böcker "it's-an-ass-in-the-chair-business", har den amerikanske författaren Lee Stringer sagt. Den som har störst sittfläsk vinner. Eller har i alla fall fått något skrivet när dagen - eller natten - är till ända.

Ibland hjälper det dock inte.

En kille jag känner lite grann fick ut en bok för några år sedan på ett stort förlag. Fick hyggliga recensioner här och där. Strax därefter började han på "den svåra" bok nummer två. Den som det sägs att recensenterna brukar vässa pennorna extra mycket inför. Den som alltid sägs vara svagare än debuten. Den bok man måste igenom för att få kalla sig författare på riktigt och få vara med i Författarförbundet. Killen skrev. Problemet var att han kom på efter att ha skrivit hundra sidor att han inte hade något att berätta.
Han la ut sin misslyckade tvåa på nätet till allmän beskådan - så att åtminstone hans bloggläsare fick ta del av det han gjort - och så vitt jag vet har han slutat skriva skönlitterärt. Kanske tycker han att det räcker att jobba som journalist och skriva nyheter.

Leif GW Persson säger att man måste ha slutet klart för sig innan man börjar skriva på en bok. Då vet man vart man ska.

Hur tänker ni, kära författarkolleger? Vad svarar ni författare in spe när de frågar hur man skriver en bok?

Att komma ut som bra

Roligt att tala, det är ju det, tiga är inte alls guld! Igår var jag i glada författarvänners lag och boktipsade i en boklåda, och så glad jag blir av att få göra något jag kan. Inte just boktipsa, det kan vi alla lika väl och jag kommer aldrig att sluta häpnas över att en enda bok kan väcka sådan ha-lust bland 3,5 miljoner titlar som någon boksajt erbjuder på sin hemsida, men att faktiskt stå upp och göra det och få människor att skratta. Några lyssnande öron gömde sig förstås bakom pelare och bokhyllor, vi människor vill gärna få bestämma själva över den ynka lilla tid av dygnskakan som inte är styrd, men flera åhörare såg jag faktiskt le riktigt hjärtligt åt sådant jag sa. Jag vet jag vet, livet är ett pussel och det saknas skitmånga bitar: se dig själv men glöm inte andra, jante men lev ditt liv så som du måste innan det blir försent. Idag kommer jag ut och säger att jag tycker om att tala inför andra och det får jag säga för då mår jag bra. Alla är bra på något.

Offentlig toalett

Har varit pappaledig i tre veckor nu. Det har varit svårt att få tid till att skriva. Men här kommer en reflektion om kissande.

Addis är en smutsig stad. Forbes rankade den, om jag inte minns helt fel, som världens sjunde smutsigaste stad. Det har inte bara med alla bilavgaserna att göra, utan det är förfärligt illa ordnat med avlopp och toaletter. Nånstans läste jag att det var det som bidrog allra mest till vår del av världens förbättrade hälsa: att vi fick vattenledningar och vattentoaletter i storstäderna. En kompis som jobbar med vatten och sanitet säger att det går åt mer vatten till sanitet än för drickvatten. Det är ett problem för den tredjevärlden som, enligt honom, bara kan lösas så som vi i Sverige löst det i flera av våra fritidshus: med toaletter där skiten frystorkas.

Här i Addis löser man bristen på toaletter genom att kissa på gatan. Överallt och fullkomligt ogenerat. Tre och tre, fyra och fyra i grupp, eller en och en utsprida med tiometersluckor. Dra ner brallorna och slå en båge, vinka åt en kompis som kör förbi, småprata om vad man ska göra idag och så vidare. Det är rätt fascinerande och spännande att stöta på sina egna gränser. Det här är definitivt en av mina, det provocerar mig på ett obegripligt sätt. Trots att jag vet att det är fel, och att jag blev mycket upprörd när en mamma blev bötfälld av en polis på en av Stockholms pendeltågsstationer när hon lät sin son pinka ner på spåret.

Jag ska också säga att det är männen som pinkar så att alla kan se det. Var kvinnorna gör det vet jag inte. Nånstans måste det ju ske, och förmodligen i det offentliga rummet. Privat går det inte, eftersom de inte har nån toalett. Tänker också på en grej med hur olika kulturer kan acceptera olika saker. På Sri Lanka, som inte kan ha haft så vidare värst mycket bättre sanitetssystem, såg man aldrig nån kissa. Varken man eller kvinna. Man tog inte ens kisspauser under den fem timmar långa bussresan till Kandy från Colombo. Som om kroppsliga behov inte existerade. Jag tror faktiskt att de Lankeser jag kände där hellre skulle ta livet av sig än tvingas kissa vid vägkanten där hundratals skulle stå och titta på dem.

Å andra sidan hade jag en kompis som reste i Indien och blev magsjuk på bussen mellan Amenhabad och Dio. Han behövde skita och bad chauffören stanna. Det gjorde han gärna, min kompis rusade ut och satte sig med neddragna brallor bakom bussen. Just innan han släppte lös sin diare såg han att alla som fick plats samlats för att kolla in honom genom bakrutan.
- Hej, ropade han. Kan man inte få lite privacy?
- Visst, svarade chauffören. Just close your eyes!

Magnus Ljunggren

Skraplott

Böcker är kul, snälla människor ännu roligare. I en bloggosfär som jag ibland känner mig vilsen i finns det några rum där människor talar med varandra utan att bråka. Där kan man kliva in när omvärlden kräver alltför många djupa andetag och stålsatta nackar, bara för att vila en smula. Så får man kompisar också, sådana som vill tala om böcker. Tänk er, böcker, sådana vi läser och skriver och blir helt besatta av. Det här är en sådan vänlig plats, bokcirklar en annan. På torsdag ska jag och några författarkollegor och debattörer från just bokcirklar. se boktipsa i en boklåda i gamla Skatteskrapan i Stockholm. Nyss var jag i Moskva och eftersom anarkisten i mig har svårt med överhet bara för sakens skull, så som den i mångt och mycket lever kvar i Ryssland, så ryser jag fortfarande lätt när jag tänker på deklarationstortyren. Minns ni hur det var när det begav sig, runtom i landet kunde deklarationer bara lämnas in på ett fåtal platser? Numera lyser Skrapannamnet i rusigt typsnitt i grön neon. Jag kommer att våga mig in, Mikael Fant, Lars Rembe, Annika Koldenius och Nina Frid också från bok och biblioteksvärlden. Kom och tala med oss vetja, tänk vad snäll världen skulle bli om människor fick se varandra i ögonen oftare.

Boost

Egostuff som ger mig ny energi.
Som kan få mig att bestiga berg i puppor, börja löpträna, sluta äta godis och avsluta nästa bokmanus.
En liten lista.

Målgrupp

Jag skriver just nu på en ungdomsbok.
Eller, bok som riktar sig till ungdomar.
Eller vad är det jag säger?
Vad ska man kalla det? Måste man kalla det något?
Måste den vara riktad? Fast den är ju det...

Funderade länge på om, och i så fall hur, jag skulle skriva till ungdomar.
Det tog ett tag men jag inser nu att jag inte gjort någon skillnad på sättet att formulera mig.
Det blir en bok. Punkt.

Män som dödar kvinnor

Min dotter är åtta år. I söndags pekade hon på en löpsedel med bilder av numera döda kvinnor och sa att hon den flickan, hon dödades samma dag som jag föddes. Numera döda skriver jag, för på bilderna ser de så levande ut. Min dotter frågade inte ens varför flickorna på bilden hade bragts om livet, på något sätt var det stora allvaret nedärvt i hennes mänskliga gener. Men hon tittade ändå på mig och pekade på datumet, den enda bärande koordinaten, den enda någon av oss förmådde famna, ser du mamma? Vad skulle jag svara på det? Att världen är en bestialisk plats där vi utan problem skulle kunna rösta fram ledare lika ondskefulla som väl 1900-talets diktatorer, att en engelsk flicka riskerar dödsstraff utan rättegång i Laos för att hon är ung och dum och har smugglat knark, att jag inte begriper hur vi ska ta oss ur den här sörjan. Att risken att min egen dotter hamnar i händerna på ondskan är inte ens en jag vågar värdera. Man ska vara dum när man är ung, dum nog att våga ta sig an livet och världen med den aptit som krävs för att mänskligheten ska orka vidare men ingenting av det har med ondskans dumhet att göra. Varför i hela fridens namn dödar man? Inte hjälper det.

Om fattigdom

Vad ska man säga. Fattigdomen är så uppenbar och påträngande här. Man kan på inget sätt inbilla sig att det är ett marginellt fenomen. Tiggare överallt, människor med lepra eller elefantiasis sitter inlindade i filtar på varje trottoar, varje gångbro. Ibland slår det igenom mer än annars, ibland kan man gå förbi utan att känna det minsta, ibland blir man förtvivlad bortom det vanliga. Hur i helvete kan det komma sig at det ska behöva vara så här? Men vad ska man göra? Jag frågade en av de första chaufförerna som körde mig nånstans här i Addis. Hur gör du med tiggarna här, ger du pengar? Han tog blicken från vägen och såg på mig. - Problemet är vart ska du börja, sa han. Och vart ska du sluta? Ger du en, varför ger du då inte nästa? Och det finns inget slut på det. Och det är rätt. Man måste ha en taktig eller vad man ska kalla det. Jag ger pengar till ett fyra fem killar med handikapp som sitter på trottoaren längs vägen hem från mina barns skola. Det är ingen idyllisk väg, utan ungefär som att sitta på Essingeleden. Jag köper mat åt dem när jag träffar dom utanför vår affär. Det känns inte helt bra, men jag vet inte vad jag ska göra annars. För ett tag sen var det en mamma och hennes två barn som satt två gator upp från vårt hus. Hon var blek och hårt märkt av livet, barnen var smutsiga och slitna, kanske 1.5 och 3 år gamla. En dag fick jag et brev av henne. Hon skrev att hennes man dött och att hon själv var döende i Aids. Hon ville ha hjälp att komma hem till sin by med barnen så att släkten kunde ta han dom när hon var borta. Nu bodde hon i en av kyrkorna i mitt område. Bostadslösa får göra det. Jag frågade henne hur mycket hon behövde för at ta sig hem. Jag var beredd på två tre tusen eller nåt smärtsamt. Men allt hon behövde var 75 birr, som är ungefär 50 svenska spänn. En annan del av fatigdomen är barnadödligheten. Eller egentligen bristen på sjukvård. I fredags kom inte en av våra vakter. Efter ett tag kom en vikarie från vaktbolaget. Det visade sig at frun till vakten som inte kom hade förlösts med kejsarsnitt den morgonen och barnet hade dött. Förutom den sorg som grep oss i huset slog en tanke rot. Jag och min fru gjorde en snabb beräkning och kom fram till följande bara genom att kolla i vår närmaste släkt. Om vi varit Etiopier istället, då hade våra barns äldsta kusin aldrig överlevt sin förlossning, eftersom han föddes så pass mycket för tidigt. Vår äldsta son genom gick två brockoperationer under sina första tolv månader och min fru fick barnsängsfeber efter vår andra sons förlossning. Ingen av dem hade överlevt som Etiop.

Magnus Ljunggren

Bilar

Addis Ababa kan vara alla bilars sista viloplats. Det är hit dom söker sig när det är dags att dö. Jag tror att alla bilmärken som någonsin tillverkats rullar i trafik här. Förutom Saab, faktiskt. Har inte sett en enda, och jag vet inte om det säger nåt om anledningen till krisen i det företaget? Annars rullar alla pappas bilar från min barndom här: Hans Opel Olympia från 59, Ford Taunus 17m från 63, till och med en Ford Anglia, som vi hade under ett par månader i mitten av sextiotalet, har jag sett. Dom flesta bilarna är från åttiotalet och är tillverkade i Japan (Toyota, Nissan och Mazda är vanligast) eller i det gamla östblocket, Lador och Nevor. Men man är inte så noga med märkena här. Det finns affärer där kan man köpa såna där skyltar man har bak på bilen som talar om vilket märke man har, man kan faktiskt köpa kylarmärken och navkapslar med namn på också. Så en bil kan ha Toyota bak, Nissan fram och Mercedes som navkapslar. En del bilar förstår jag inte hur dom kan hålla ihop. ( En del gör inte det heller, vägkanterna och uppförsmotorna är fulla av bilar som inte klarat sig igenom dagen) Dom har så dåligt balanserade hjul att de skulle kunna fungera som en åkattraktion på Gröna Lund. Givetvis finns alla dom nyaste lyxåken här också, Humrar och Mercor och Toyotor . Dom officiella bilarna för premiärministern och presidenten är Mercedesbilar från sent sjutiotal. Det ser inte så där vidare mäktigt ut. Det är alldeles uppenbart att man inte haft pengar att lägga på nya paradbilar. Och det ska man kanske vara glad för. Dom flesta etiopier har ingen egen bil. Det finns viss busstrafik, men dom flesta åker taxi. Det finns två versioner. Små blå/vita Lador som fungerar som våra taxibilar hemma. Fast utan taxameter. Man får förhandla fram priset innan man ger sig iväg. Dom är i rejält dåligt skick och sist jag åkte till flygplatsen med en sån fick han som körde rulla igång bilen varje gång han stannat för rödljus. Sedan finns det vans, dom flesta är tillverkade av Toyota, och dom får ta fjorton passagerare, men oftast tar de fler än så. Dom kör bestämda rutter, ungefär som en buss, och man betalar per hållplats. Dom är många, kör fort och vårdslöst och orsakar dom flesta olyckorna här. Chaufförerna jobbar långa skift och håller sig vakna med hjälp av Chatt (Som är en laglig drog här, och ska uttalas på samma sätt som det man gör på internet. Min chaufför säger att det är lagligt bara för att Premiärministern tycker att det är så gott…).

Magnus Ljunggren

Back in business

Ibland går det fort. Det var väl i förrgår jag skrev om Cokes problem med utländsk valuta och effekterna det fick. Men nu Coca-Cola är tillbaka och deras lastbilar rullar i trafiken igen, männen sliter med sina kärror, och affärer och restauranger säljer den svarta drycken. Och jag kan åter ansluta mig till Coke-sidan av livet. Det enda som inte är som vanligt är priset. Som jag skrev höjde Pepsi priset till det dubbla när de blev ensamma om att sälja svart läskedryck från USA. Nu när Coke är tillbaka trodde jag att priset skulle återgå till det gamla. Men icke sa Nicke. Här hade man tydligen upptäckt att folk var beredda att betala betydligt mer än man tidigare trott. Så vi har kvar det dubbla priset, men vi kan i alla fall välja på två olika sorter.

Magnus Ljunggren

Den svarta drycken

Bland det första jag la märkte till här var en slogan från Coca-Cola: Join the Coke-side of life. Vita bokstäver på röd botten, omgiven av gula livfulla blommor. Den stod på sidan av Coca-Cola bilarna och på små kärror som rymde ett tjugotal backar och som gubbar slet med. Jag menar, Addis ligger på sju bergslutningar. Det är med andra ord gott om uppförsbackar, och inte är det särskilt mycket lättare att hålla emot när det går brant utför. Ofta genar männen med kärrorna genom rondeller och korsningar, och bryr sig väldigt lite om att vara på rätt sida av vägen. Och jag är inte helt säker på att the Coca-Cola Company ville ha sin slogan om the Coke-side ihopkopplad med deras slit och släpet. Och så är det inte heller längre. För en dryg månad sedan la Coke ner sin verksamhet och bilarna och kärrorna försvann, och ännu värre, givetvis, alla jobb som fabriken gav. Jag handlar hos en tjej som har en liten shop på gatan ovanför mig, ett bokstavligt hål i väggen där jag köper mjölk, ägg, kaffe, mjöl, ris och annat torrfoder. Och så läsk och bubbelvatten. När hon först sa att Coke lagt ner trodde jag henne inte. Men efter tre dagars spekulationer och ryktesspridningar i den internationella communityn så var det bara att inse faktum. Den svarta drycken fanns inte längre. Det första som hände var att Pepsi dubblade priset och det är väl det som menas med att marknaden arbetar för ens bästa… Det florerade en mängd olika rykten om olika anledningar till att Coke var ute ur bilden. Nån hade dörr i fabriken, det hade kommit gift i nån tank, eller att etiopierna inte klarade av att hålla tillräklig hög kvalitet så koncernen drog sig ur. Men inget var sant. Nu vet vi varför. Företaget hade brist på utländsk valuta. Den etiopiska Birren är inte direkt attraktiv, och inget man kan växla hur som helst och Coca-Cola kunde inte köpa råvaror för att hålla igång tillverkningen. Kapsylerna var tydligen det största problemet.

Magnus Ljunggren

Hallå, hallå, det är dags nu!

Limbo är en liten plats, en transportsträcka, kanske en hängbro, där jag står, stampar, klänger, vankar. Jag ska ge ut en bok, ungefär som om ingen har gjort det tidigare. På Världsbokdagen, ungefär som om en ny bok, denna dag, kommer utgöra något märkvärdig. Men det är den, för den är min och så himla enkelt är det inte att få till det. Så jag ska klättra uppför Katarinahissen, eller så åker jag för tio kronor om inte priset har gått upp, stå där uppe på bron och även om jag skriker i motvind så kommer åtminstone jag att höra: hallå, jag har skrivit en bok och nu är den här.

Vårproduktivitet

Skriver ungdomsbok på balkongen.
Hawaiian Tropic spf 4 anno 2009. Trevligt, trevligt.

Köttälskare

Just nu fastar man här i Etiopien, om man är kristen vill säga. Men på lördag, vid midnatt mot söndag, är det över, och det firar man med en stor fest. Under 60 dagar har man inte kunnat äta nåt från djurriket: kött, smör, ägg, ost och så vidare. Jag vet inte om ni känner till det redan eller inte, men etiopierna älskar kött. Helst ska det ätas rått, men inte som våra råbiffar där man blandar ut köttfärs med kapris, rödbeter och äggula. Nej då. På restaurang ställs stora köttstycken fram, vi pratar tre fyra kilon här, och ur dom skär var och en ut lagom stora köttbitar. Innan man slukar dom doppar man dom i en dippsås gjord på sprit, burberry (chilipulver) och senap. Man sköljer ner köttet med stora mängder fatöl. Alla utlänningar här säger att det är farligt, man får obotliga sjukdomar och ett kortare liv. En pappa på mina barns skola, som jobbar med boskapsuppfödning, säger att han under inga omständigheter skulle smaka ens den minsta lilla gnutta av det råa köttet. Han säger att alla sjukdomar vi i väst inte vill att våra boskap ska ha finns här, inklusive galna kosjukan. Men jag vet inte. En etiopier jag känner säger att det är farligare att äta tomater. Och det ligger faktiskt nåt i det. Hygienen är förfärlig här och alla frukter och grönsaker som äts utan att skalas är en hälsofara. Jag har haft tre allvarliga fall av amöba sen jag kom hit … Så fort det är en stor högtid samlas familjerna och äter rått kött. Man köper djuren levande och familjeöverhuvudet slaktar det hemma vid huset. Den senaste veckan har djuruppfödarna tagit sina getter, lamm och kor till Adiss för att sälja dom. Dom samlas på vissa platser och lyckas hålla ordning på vems djur som är vems genom att sprejmåla dom. Det ser rätt kul ut med rosa, gröna och blå getter vid vägkanten. Dom köps levande och fraktas hem på taxitaken eller med ett lasso, ibland tar någon helt sonika tag i sin nyinköpta gets bakben och styr den hemåt som en skottkärra. Dagen efter en såna här köttfrossor är dikena fulla med skin, benknotor och djurskallar.

Magnus Ljunggren

Religion på allvar

Påsken är precis över hos er, men här i Etiopien har firandet just börjat (vi har långfredag nu på fredag). Den heliga veckan firas intensivt i ett land som redan i vanliga fall har ett hysteriskt förhållande till sin tro. Etiopien kan vara världens religiösaste land, det är i alla fall en titel ingen etiop skulle säga nej till. Det finns kyrkor i varje kvarter, stora och välbesökta, och ändå byggs det nya. Det kan vara så att det vanligaste man ser här är en halvfärdig kyrka, (förutom tiggare). Varje kyrka har präst som antingen läser bibel eller predikar på bestämda klockslag, dygnet runt. Varje kyrka har också en bra ljudanläggning med högtalare på utsidan, så att man ska kunna höra vad som sägs på långt håll. Man sänker inte ljudet under natten och det är ett vanligt fenomen att ligga sömnlös efter det att prästen i grannkyrkan väckt en med sin predikan. Prästerna har monotont mässande röster och läser med långsamt malande melodier. (Men en gång hörde jag en präst läsa bibeln till tonerna av Sjörövar Fabbe, i flera takter). Vår närmaste kyrka hade en rätt kass ljudanläggning förut, då hörde man bara skrål och spruckna röster. Men för ett tag sen bytte man, och nu är ljudet kristallklart. Kunde jag språket bättre skulle jag lätt begripa vad prästen faktiskt sa, trots att han med stockholmsmått mätt sitter på Odenplan och predikar medan jag sover på St Eriksplan. Jag har bott i två oerhört religiösa länder, Sri Lanka som var mestadels buddistiskt, och nu Etiopien som har en fifty fifty fördelning mellan islam och kristendom. Inget av länderna har varit nån vidare reklam för religion. Buddistmunkarna på Sri Lanka krävde att den vanlige lankesen skulle försörja dem, och som tack för det tvingas kyssa deras fötter av vördnad, om de skulle träffa på varandra. Dessutom stod munkarna för den aggressivaste krigshetsen och jag tål inte Buddism efter åren där. Här i Etiopien finns en självgodhet i den fundamentala kristendomen som gör mig tokig. Inget sker som inte är guds vilja, och varje anpassning av religionen till den moderna vetenskapens landvinningar förnekas. Det är guds vilja som sker, om gräset blir klippt är det han som gjort det, inte trägårdsmästaren, klarar man sig helskinnad genom trafiken är det guds förtjänst (trafiken skördar fler offer än HIV/AIDS här) och inte ökad trafiksäkerhet eller bättre körkortutbildning. Det gör att utvecklingstanken enkelt viker sig och det är mycket lätt att se hur tron fungerar som opium för ett fattigt och förtryckt folk. Men som rationell svensk kan man få sig en och annan intressant tankeställare i mötet med den fullständigt religioniserade världen. Själv fick jag en rolig sådan när jag pratade med min säkerhetsvakt om religion en av de första dagarna i Addis. — Vad tror du på? sa han. — Inget, sa jag. Han blev bestört och funderade på det jag sagt i flera dagar innan han återkom, fortfarande mycket oroad. — Du måste ju ha en tro, sa han. — Varför då, sa jag. — Det är ju det enda som skiljer oss från djuren. Djur kan inte tro på gud, men det kan människan.

Magnus Ljunggren

Kaldis – kaffe från Afrikas horn

Jag skriver på en uteservering i Addis Abeba. Det är mulet, vi är mitt inne i en kort regnperiod på tre fyra veckor. Jag har bott i Addis Ababa i fjorton månader nu och det som förvånade mig mest när jag kom hit var alla fulla kaféer. Där dricker man sitt kaffe, snackar, möts och drar vidare. Jag sitter gärna här och läser, eller som nu, skriver på min laptop. Om man jämför med Sverige finns det två stora skillnader. Här är kaffet alltid av utsökt kvalitet och det finns ingen stroppighet (jag menar, tänk bara på Gunnarsson på Götgatan, eller Sostas på Sveavägen med sina kaffegroupies så fattar ni vad man slipper). Enligt Etiopiernas uppfattning var det en etiopisk herde, Kaldis (som också är namnet på deras största kafékedja), som förde kaffebönorna till mänskligheten. Han såg hur hans getter blev pigga när de åt av kaffebuskens röda bär (eller är det frukter?). En natt när han hade svårt att hålla sig vaken provade han att äta dom, det funkade och han började äta dem regelbundet. På kaféerna får man kaffet enligt italiensk princip, som macchiato eller espresso. Men i sina hem dricker dom kaffet helt annorlunda, nästan en variant på kokkaffe. Först rostar man bönorna över öppen eld i en sorts wokpanna, sedan stöter man dom i en mortel och därefter kokar man bönorna. En del saltar i kaffet, de flesta tar socker, men alla äter det med popcorn till. Prova, det smakar gott och funkar bra till vanligt svenskt kaffe.

Magnus Ljunggren

Gammal är äldst

Det blev de gamla klassiska James Bond-skådisarna Sean Connery (8 röster) och Roger Moore (4 röster) som vann när vi i förra enkätfrågan ville veta vilken skådis som porträtterat den bästa James Bond på bioduken. Nykomlingen Daniel Craig fick dock 2 poäng så vi kan väl konstatera att de röstande uppskattar såväl de gamla i gamet som nytt blod i denna långkörare till filmserie.

Jag är glad

Jag är glad att jag är med i Författarcentrum och jag tycker att kanslipersonalen har en massa bra idéer. Denna blogg är en idé från dem. Kul att testa. Kommentarer vill man gärna ha men hur får man dem? Hörde om en kvinna som levde som hemlös och bodde i bilen och började blogga om sitt liv och fick rekordmånga kommentarer. Nja jag vill inte testa den varianten. Någon annan gjorde ett kontroveriellt inlägg (tror det var om fildelning) och fick massor av (ilska) kommentarer. Testar inte det heller.
Tillbaka till FC personal - nu har de hittat på läsarstafett på Världsbokdagen 23 april, Jättekul idé, jag hann inte med att anmäla, det blev fullt av uppläsare på nolltid, men jag ska dit och lyssna, kanske vi ses? / Ylva

Agnes hjärta Edward finns!

Demonjakt kan gå till så här, men det är ovanligt och få dagar förunnat. Att det blir dubbel pott är nästan orimligt, men igår skedde det. Annika Seward Jensen från mitt förlag ringer och säger att min bok finns, den är så färsk att den nästan är varm. Tjatar gör jag, för att få ihop två ex; ett till mannen, ett till pappa. Parkerar gör jag omgående på en gata med massor av massor av lediga platser i Stockholms innerstad, även det väldigt ovanligt men jag har inte tid att misstänka. I nästa stund säger Annika att hon tycker om mitt nylevererade manus. Det gör mig trygg i över ett år till. Tjolaho. Så sitter vi ute och det är något märkligt med våren, den är ljus och klar men fan så otillgänglig uppe på Observatoriekullens topp, det är snö under fötterna och iskalla minusgrader. Men det gör inget, inte parkeringsboten som ett brev på posten heller. Åker hem till soffan, när satte jag mig i den senast, innan jag ens har fått middag på bordet, boken bredvid som en liten solvarm katt. Fast det var nog ändå ingen riktig demonjakt, jag behövde ju inget skriva igår, det var ju redan gjort.

Hur jagar ni bort demonerna som hindrar er att skriva?

Hur jobbar du egentligen? Den frågan får jag ofta. Vanliga dagar sitter jag vid skrivbordet, många timmar. Funderar och skriver. Ofta är det ganska vanliga skrivdagar. Ibland vaknar jag och allt är fel. Lusten finns inte. Ibland går jag längs kajen då, med snabba steg och Dido i min iPod. Efter ett tag lugnar sig stegen, det känns bättre, demonerna håller inte mitt tempo.
Bad kan hjälpa, jag dränker demonerna i hett vatten.

Bloggen är en startmotor för övrigt. Jag samlar ihop mig, börjar skriva. Jag älskar att få svar, gärna på bloggen. Blogga gärna med mig! Jag blir glad av det.
Jag skrev om det här på min egen blogg /http://evaswedenmark.blogspot.com/
Nu är det flera som funderar på hur man jagar iväg demoner. Dammsugare verkar vara ett populärt sätt. Och vad ska man ha i hörlurarna? Nina Simone, Dido, ja vad har ni? Hur gör ni med era demoner när de vill hindra er från att skriva? Svara gärna, här eller på min blogg! Jag är nyfiken.

Alex och Viveca

Jag älskar Alex Schulman och Viveca Sten. Jag älskar alla som väcker tankar till liv, allra mest om de är helt nya och överraskande. Vi var tillsammans på Dieselverkstan och talade böcker, Alex Schulman var alldeles ödmjukt naken och läste upp ett mess från sin mamma, sedan fick hans flickvän komma upp och visa magen. Viveca glittrade med ögonen när hon talade om det perfekta brottet, hon vet hur det kan utföras och jag tror henne. Själv blev jag helt besatt av mina egna andetag, de hördes i högtalaren men jag talade vidare eftersom jag inte kunde lägga mig ner och dö. Det var riktigt roligt och alla var snälla och några fina damer som heter Gun och Marina satt i publiken, de hade tagit dykarcert och jobbar med psykvård och jag ska få lära mig saker av dem.

Prestationshelvete

Fällan är precis likadan som den brukar vara.
Som om livet förändrades, skrattar ironin!

Idé, struktur, dialog, allt är på plats.
Men fingrarna har helt tappat kontakt med resten av kroppen och jag känner mig så urbota patetisk.
Tills jag inser den gamla sanningen.

Är vattnet grumligt, låt stå.
Fnys, tänker jag och siktar på stjärnorna.

Mig får du inte, du kära prestation!

Läser du poesi?

Vi fick in 8 svar på senaste bloggenkäten, en enkät som ställde frågan: Hur ofta brukar du läsa poesi? Ett ganska blygsamt svarsresultat alltså, som man väl inte direkt kan dra några vidare slutsatser av. Men, här följer resultatet:

3 personer svarade att de nästan aldrig läser poesi eftersom det är för svårt, 3 personer svarade att de läser poesi ibland, mest för syns skull och 2 personer menar på att de läser poesi lika ofta som de läser andra genrer.

Tvivel

"Jag skriver bara för mig själv".
Jamen eller hur.
Då är det väl bäst att du sätter dig på en pinne ute i skogen och karvar in dina texter i barken.
För inte var det väl tänkt att någon skulle läsa det du skriver heller?
"Nej... men det vore väl en bonus. En kul bonus."


Jag hatar att prata med mig själv.

Nyfrälst bloggare

En kommentar, en kommentar sätter efterlängtade ord på just det jag har sökt! Min pappa och jag diskuterade runt detta, vad som har fått oss människor att så explodera i kommentarer, detta uppdämda behov av meningsutbyte. För så är det naturligtvis, möjligheten att ventilera allt det vi lagrar i oss. En liten människa ringde mig en dag och berättade att storebror hade trillat och nästan slagit ihjäl sig, som han uttryckte det. Pappan hade sagt att jag inte fick oroas på min resa för ingen skada var ju skedd men den lille ringaren behövde tala, tala för att bearbeta. Tack Eva för att du får mig att förstå och vet du, du fyllde just den funktionen alldeles utmärkt!

Bloggande, återvänder till frågan om varför. Slår upp tidningen och tänker att jag bara ska läsa fakta, inte enbart åsiktjournalistik, inte cynismer. Men snälla rara, vad är då sida efter sida med staplande om var folk slår ihjäl varandra mest, vilka regioner som vi aldrig kommer kunna hjälpa för det begriper vi väl själva, vilka barn av vår tid som kommer lida värst i sviterna av den ekonomiska förskingringen, är inte det cynism i sin egen högborg för precis allt det har vi själva skapat? Fingret vandrar, oj, en liten blogg om konst, en om musik, en om litteratur, författare som skrattar åt något skapat och flyktigt men ibland fanimej så mycket roligare. Förlåt, förlåt, jag står bara inte ut med all sorg och lidande hela tiden, jag måste få läsa bådadera.


Så en kommentar på en kommentar, ett underbart litet bevis på att jag finns för sådan är ju sanningen: Gulle Caroline, lite sparsmakat blir det här för jag vill ju gärna ha något att säga också. Men tack!

Bokrean inte så het längre

Bokrean kanske snart är en del av historien. I vår enkät frågade vi förra månaden bloggens läsare om de tänkte köpa några böcker under bokrean. Av 33 personer som svarade tyckte 11 stycken att bokrean spelat ut sin roll, 10 stycken att de kanske skulle köpa något men bara om de fick syn på en bok de länge velat ha, 8 svarade att det nog kunde tänkas bli ett och annat spontaninköp och endast 5 svarade att de självklart skulle handla böcker under bokrean.

Åh så nervöst!

Jag har färdigställt ett manus som jag har skickat till min förläggare och nu kan jag knappast andas. Bara så där tryckte jag på knappen och fick iväg en del av min själ, eller vad det nu var för kroppsdel. Ohyggligt besvärligt, snart ligger en färdigtryckt bok i min hand på sin väg till bokhandeln medan jag biter på naglarna över en som inte ens är antagen, mer än muntligen. Är helt ur fas med hanteringen, förskott förhandlas det baserat på siffror från den förrförra boken eftersom den snart tryckta ännu inte har börjat sälja, eller har jag helt gått vilse nu?

Kommentaren och frågor - Jippi!

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar av Lola. Hon skrev en klokt inlägg att man inte jämföra sig med andra. Det jag menade i min blogg var att man ibland jämför ett färdigt resultat med ett utkast eller manus. Mycket orättvist naturligtvis. Har märk samma sak när jag fuskat i att måla. Först tycker jag det är dåligt för jag jämför med det jag målat av (verklighet eller foto), sen när jag bara har tavlan (och glömt hur det skulle se ut) tycker jag det är bra, då ser jag färgerna och glädjen.

Föreläsningen jag höll i veckan var jätterolig, det blev bra stämning och många, många frågor om kattbeteende. Kul!

Att skriva är så mycket, först det ganska ensamma skrivande sedan andra mer socila aktiviter som föreläsningar och bokförsäljning som båda är möten med läsare. Det är det allra bästa.

ett nytt steg mot framtiden

Nu bloggar jag. Nu. Jag. bloggar. Är hopplöst motsträvig annars. Dock vill vara med. Vill också stå med alla er andra på det virtuella torget. Vill känna att jag finns. Bloggar ergo sum. Bloggar jag så finns jag. Är det så? För att vara med sin framtid måste man kanske släppa lite av sitt förflutna, av sina vanor. Ovanor. När skrev jag sist, sliten mellan annat jobb, hem, barn, sjukdom? Bloggen kan bli vägen in i en ny framtid. Hoppas det. Hoppas det. Därute alltjämt grått. När tar vintern slut? Och så vägrar jag betala Victorias bröllop. Kan inte hela svenska folket resa sig som en enda man och vråla Nej nej nej???

Stress

Jag har en deadline.
Men flytet jag hade för två veckor sedan har tvärnitat.
Kämpar för att inte få panik, för vad gör man åt sjuka barn, förvirrade farmödrar och annat jobb som kräver sin tid?
Man bara gör.
Man bara gör och sorterar tankar som krockar, skriver ner i fina anteckningsboken och tänker att det där gör jag i natt när alla andra sover.

Båge

En bok måste handla om någonting, så illa är det. Fackböcker, hmm, kanske vore det något att försöka sig på- innehåll och mening i en och samma lösning. Men det kommer inte att ske är jag rädd, av tusen skäl och fler därtill. Däremot, hjälper andra former. Såg PingPongKingen, en tystlåten studie i vacker gråvit färgskala och förstod det som Russel Brand nästa dag satte ord på. Nej, inte den Russel Brand som är hopplöst vacker och slängd i käften som en manisk stolle, jo den Russel Brand som spelar en otränad, ointellektuell servitör i Bedtime Stories. Lyssnande på godnattsagor förlöste han mig plötsligt genom att med mat sprutande ur munnen skrika "there has to be an arch" - det måste finnas en dramaturgisk båge annars händer ju ingenting! Såklart det måste, och äntligen vet jag vilken den ska bli i den här boken som jag trots att känner att jag behöver skriva.

Sistakorrspanik - känner ni igen er?

Jag undrar om ni också har denna känsla av gryende panik ibland? En förlamande otillräcklighet. Jag ser mig omkring i min lägenhet med högar av osorterade böcker och kläder och papper. Jag känner inte igen mig själv. Eller?
I morse vaknade jag /Eva i Emma Vall/ och insåg att det var min gamla vanliga postmanusdepression som drabbat mig. Efter 25 böcker borde jag veta, men jag lär mig aldrig. Tre manus är i sistakorrektur och kommer ut i vår. Jag håller på att avsluta, finputsa, samtidigt är det oåterkalleligen manus som är lämnade. Då får jag panik. Jag orkar inte riktigt med. Tanken på att börja med något nytt blir nästan förlamande, jag kan inte, tänker jag. Jag försöker. Det blir uselt. Ändå borde jag förstå denna kramp jag har som gör ont ända in i själen. Jag borde veta och känna igen symtomen.

Manifestation för den fria litteraturen 2 mars

På måndag 2 mars manifesterar Sveriges Författarförbund för en fri litteratur och ett bevarande av Författarfonden i dess nuvarande form. Det blir torgmöte med facklor och tal, följt av en litteraturfest med författarstafett på Kulturhuset. Alla är välkomna att delta!

Läs mer på Sveriges Författarförbunds webbplats.

Svårt att få tid att skriva

Tänkte när jag började blogga att jag bara skulle skriva när jag gjorde något relaterat till böcker. Ja inte läsa andras böcker, det gör jag jämt på ledigt tid (just nu med stort nöje Sue Monk Kidd) utan något kring mitt eget skrivande. MEN man måste ju försörja sig också och jag gör det med att konsulta, och där är det aldrig ett stilla sommarregn utan för mycket eller för lite. Ett bra tag har det varit ösregn, mycket bra för plånbok och trygghet men mindre bra för att komma vidare med mina skrivarambitioner.

Vad gör jag nu på bloggen? Jo jag har snart klart ett manus att skicka in, spännande att se om det leder till något. Nästa onsdag ska jag prata kattbeteende hos Medborgarskolan i Stockholm, det ska bli kul. Ut och träffa läsare och nyfikna och få svara på olika frågor. Att svara på kattfrågor är jättekul det gör jag regelbundet på HJs Kattsajt.

Bäst nu att fortsätta med manuset så att det blir något. Konstigt hur osäker man känner sig, man jämför ett eget manus med andras färdiga böcker och undrar om det håller. Jag känner mig osäker nu för jag gör inte exakt samma som tidigare. Ny målgrupp eller nytt ämne, ja det kanske jag kan berätta om senare.

Do the right thing

Drömlik Svansjön på Operan, fast det kändes som om de hade lånat in slutet från Barbie och Svansjön, Disneyanpassat. Underbart vackert, lätttillgängligt och en fin nybörjaringång till balett såväl som en märvärdig studie i expertis. En god vän till mig har berättat att Torgny Lindgren är vansinnigt försiktig med adjektiv, det är inte jag för hur ska jag då kunna överdriva? I den förgyllda entrén stod en fulländad kvinna och strålade, hon hade sagt upp sig från sitt arbete och skulle efter ett år på Skrivarakademin nu skriva en bok. Jag är full av beundran och lyckönskan, det är så otroligt häftigt att vara modig och bara göra det!

Hotet mot Författarfonden

Hotet mot fonden kommenteras på

http://tinyurl.com/dkrdzh

Gunnar Gällmo

Läsaren

Jag skrev ett brev till min pappa en gång.
Sextiotre A4:a sidor långt var det och jag förklarade hur det lilla barnet i mig mådde efter hans år som missbrukare.
Det var ett ärligt brev med mycket sorg och ilska men framför allt mycket kärlek.
Han såg inte det.
Han såg det han ville se, att jag var orättvis, och jag tänker att det är så det är.
Oavsett vad jag skriver finns det en mottagare som bestämmer vad det står.

Freedom

Marie-Louise Ekman ser sig själv som ett lysande exempel på att det går att vara rebellisk och måla understundom äckliga tavlor och ändå bli teaterdirektör och det är hon! Jag tycker lite synd om SLs styrelseorförande, som inte på något sätt får erkänna att han förstår att konsten måste tänja gränser för att vi inte helt ska hamna på efterkälken här i världen, fast det samtidigt är förkastligt att skrämma medresenärer och uppta plats på psyket för de verkligt behövande. Det där var en rysligt lång mening. Men, det hela skapar debatt, ta bara en sån grej som att ingen vågade titta upp på den graffitisprejande marodören i den där omtalade filmen, är inte det intressant? Nej, konsten måste få vara fri, likaså Författarfonden. Bara den som kan välja sin egen väg vet vart han går.

Skrivandets vedermödor

Min brevvän Theodor Kallifatides håller ordning på mig när jag svävar ut i överdrifter. Det räcker tyvärr inte med att författaren har roligt när hon skriver en bok berättar den gode Theo, den uppgiften äger möjligtvis läsaren, men förvisso får inte glädje stoppa en seriöst arbetande författare från att skriva. Någonstans i det ingenmanslandet befinner jag mig just nu, den konstruktiva kritiken på skrivkursen i tisdags var inte direkt översvallande men väl så behövlig. Vidare ska jag, vet bara inte riktigt hur.

Vampyrtrenden håller i sig

I Författaren har ordets enkät röstades Låt den rätte komma in fram som den bästa filmatiserade romanen. Av 22 röster fick sagda film 7 röster och vann därmed över Populärmusik från Vittula (5 röster), Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (4 röster) samt Ett öga rött och Sanning eller konsekvens (3 röster var).

I vår nya enkät är vi nyfikna på om du kommer att försöka fynda böcker under bokrean i år. I senaste numret av Svensk Bokhandel spås bokrean tyvärr en dyster framtid. Vad betyder bokrean för dig?

Omskrivning

Jag har börjat skriva på en ny bok nu när Agnes hjärta Edward inte längre ligger på mitt bord. Jag har besinningslöst roligt, har nu slutgiltigt förlorat alla spärrar. Ha en trevlig lördag!

Glammigt är det nog

Idag har jag fotat för en tidning, en illustrativ bild till ännu en uppviglande artikel som jag har skrivit. På bilden skulle jag bete mig, alltså inte bara le. Jag vet faktiskt inte om det ingår i mitt yrke men fotografen är gullig och vi hade kul och blev svettiga båda två och kanske är det inte så allvarligt att vingla ur rollen bara man har roligt och inte gör nån illa. Så ringde en annan fotograf och sa att hon skulle fota mig för samma tidning, aldrig i livet sa jag, jag har inte gjort nåt. Har du visst, sa hon, du har blivit intervjuad om lycka. Då mindes jag, allt om lycka som inte målas i stora sammanhängande stycken utan snarare i små ögonblicksstunder. Såklart du ska fota mig, svarade jag. Det blir jättekul!

Ibland vill man slåss

Hittade filmen hos Goesta, och kom genast att tänka på mitt inlägg den 22/9-08:

Det ringde en bekant i helgen.
Lite på lyset. Tralalalalala.

- Sandra. Jag behöver en bok.
- En bok?
- Jag behöver en bok.
- Okej. Och hur ska jag hjälpa dig med det?
- Lyssna nu. Du har skrivit en så in i helvete jävla bra bok. När kommer nästa?
- Det kommer. *harkel*
- “Det kommer”. Vaddå? Hur lång tid taderå?
- Jamen jag har ju tre projekt på gång, du vet… det kommer. Snart.
- Men vafan. Hur lång tid tar det att skriva en bok? En vecka va?

Nu ska jag sova ett tag

I november ville jag säga upp min skrivarlya, elda upp mitt manus och börja arbeta med annat.
Det hade tagit tvärstopp.
En bekant kikade på mitt manus och sa "du kan visst. Jag är sjukt imponerad".

Och tänk.
Nu har jag förlagsavtalet i min hand.
Den kommer ut i höst.



Sandra

Vafalls!

Författardagen gav mig lite friskt perspektiv med åldrar. Jag är för gammal för att kunna göra existensialistiska glidningar likt Malin Isaksson utifrån den ungdomsvärld hon så lyckligt får röra sig i, jag begriper helt och absolut de ingångsvärden Kerstin Gavander har på femteklassare men jag äger ännu inte den klokhet och glänsande rätt till det värdsliga jaget som Eva Adolfsson och Karin Svensson utstrålar, men vet ni, jag är tillräckligt gammal för att uppfatta idioti på P3. Enklast vore här såklart att säga att det är just min förstelnade mossighet som gör att jag inte längre kan ta mig runt nya tankar men så här var det: På P3 dissade en rätt ung kille Brigitta Stenberg för att hon såg ut som en pensionerad tomtemor på bild (otroligt vacker är hon, men det har ju verkligen inte med saken att göra) och säkert bara skrev gulliga små dikter. Plötsligt vet jag inte ens vad jag ska säga, lyssnade på Heliga familjen där samma Birgitta förklarade hur man måste lära sig visa hänsyn om man har valt en homosexuell triangel som familjeform, samma Birgitta som har slagits för både texten och livet, samma Birgitta som nu har reducerats till en värdelös pensionär i en historielös människas ögon (det är inser jag att jag kan få skit för). Jag är mållös och det är ju inte så himla bra.

Egentligen är jag i Karlstad...

Egentligen är jag i Karlstad (visste ni förresten att "sola i Karlstad inte betyder att det "är så soligt där" utan refererar till en servitris som spred glädje och värme på cafét hon ägde? Det var hon som kallades för "sola i Karlstad"! Så nu vet ni det!).

Det är alltså där jag är, om än inte med kroppen. Den reste till Stockholm där den befinner sig ett kort tag för att vara med på författarcentrums dag. Resten av mig är på Värmlandsoperan. Där pågår repetitioner till en "CirkusOpera" som jag regisserar.

Fast plötsligt, för en stund, då jag hörde alla dessa författare, alla dessa idéer, tankar allt detta mod och denna lust att berätta och denna sal med nyfikna människor, då var jag i Stockholm, hela jag, ej längre kvar i Karlstad, utan på ABF huset i Z-salen, fylld av "ja"... då landade hela jag i Stockholm

tack!

h.

vilken bra dag

massa olika författare,

vissa visste man vilka dom var

andra kanske man borde ha känt till.

det var första gången för mig

på författarcentrums heldag.

man har ju fått en del bokningar genom åren

via just författarcentrum

och tänkt "fan va snälla dom är"

men inte mer än så.

idag skäms jag nästa och har beställt ansökningsblanketter

för att gå med.

alla borde det.

idag var i varje fall en bra dag.

daniel boycioglu

Helena på Författardagen, efter kaffet

Nu är klockan tre och sista passet på årets Författardagen. Sista gänget författare har anlänt under pausen; Carl-Johan Vallgren, Kerstin Gavander, Carin Svensson och Henry Bronett.

Henry som ska prata sist av alla den här långa dagen undrade oroligt om hans skulle ägna sig gymnastiska övningar för att inte publiken skulle somna. Fast vid en närmare titt är det ingen som verkar trött. Återstår att se hur han gör.

Carl-Johan Vallgren går på först. Det är inte som på teve. Han har varken röd kostym eller överdrivet stora snibbar på skjortan. Han har jeans och tröja. Står rätt upp och läser ur sin senaste bok Kunzelmann och Kunzelmann. Om män med flera namn ett enda. Om vin med falska etiketter. En roman om lögner. Jag tänker på hur vilsamt det är, att sitta mitt på blanka eftermiddagen och bara lyssna på en myllrande berättelse. Överväger att lyssna på boken - inte läsa. Och stryka tvätt. Eller resa mycket långt. 

Kerstin Gavander. Hon har just anlänt, med andan i halsen. Hon är lärare och har jobbat hela dagen. Det tar två minuter, sedan står hon där och lyser. Berättar om Loppan-böckerna. Om att våga visa vem man är. Om Fröken Europa. 

Carin Svensson. Hon är förkyld. Kom hem från Nya Zeeland igår kväll. Har rest i trettio timmar. Så där bara. Det vill jag också göra. Nu. 

Hon hon har valt att skriva om en okänd konstnär. Eftersom de är så många fler än de kända. Hon använder en egen släkting som spaljé till berättelsen. Hon är en fiktions-person. Hon säger sådana saker hela tiden. Hon är till synes korrekt, helt och hållet seriös. Men efter en stund börjar humorn krypa fram. Och så säger hon: "Konsten är en lögn som får oss att bättre förstå sanningen." Och läser en underbar dikt av en Nya Zeeländsk författare. Sju år gammal. Helt och hållet okänd. 

Henry Bronett. Han läser en dikt om kärlek. Pratar om det vackraste ordet i det svenska språket: ja.  Hur vi söker ett ja, från den dag vi föds. Bekräftelse. Han är poet. Och cirkusdirektör, men inte idag. Han läser igen. Om kärlek. Bara hans röst. Alla tystnar. Stillar sig. Magi. Och så tar han hela salen med sig på en vandring, han uppmanar oss att blunda och lotsar oss, in i vårt eget hus, vi går uppför en okänd trappa, upp på vinden och där bland gamla koffertar står en stor spegel, där sitter ett barn, genom spegeln och frågan är "vad önskar du dig?"

Dagen är slut. 

Helena Öberg

Oj, inte hade jag en aning om att man hinner med att prata om så mycket på tolv minuter kan jag så här efter att varit uppe på scenen konstatera. Jag fick två minuter över som jag generöst delade med mig av till Inger Frimansson. Jag klockade inte hennes anförande. Så jag vet inte om hon använde sig av dem.

/Petrus Dahlin

Helena bloggar från Författardagen

Tekniken är ju underbar. När den fungerar. Här ska jag kasta mig in i livebloggandet och så fungerar inte min inloggning. Men det finns som tur är vänner i verkligheten. Så jag lånar Linas inloggning. Vi sitter tillsammans med några hundra andra i ABF huset i Stockholm. Det är en av årets viktigaste dagar. I alla fall om man som jag ägnar tid åt Författarcentrum och uppdraget att föra ut litteraturen i samhället. Vi lyssnar till författare. Hela dagen. Och det är helt härligt. Tolv minuter var. Inte mer. Och ändå, tänk vad som ryms på tolv minuter. Jag känner mig fullständigt uppfylld och ända är hela eftermiddagen kvar. 

Just nu pratar Johanna Palmström och Moa Elf Karlén. De skriver sina böcker tillsammans. Om viktiga saker. De turas om att prata. Stöttar, stärker och fyller i. Blir nyfiken på hur de skriver. Måste läsa!

Tänker på en annan sak. Åt lunch med Daniel Boyacioglu. Han funderar allvarligt på att bli brandman. För att slippa sitta ensam hemma i soffan hela dagarna, och dricka te och skriva en eller annan rad. Han vill göra nytta. Som att släcka bränder.

Efter lunchen står Inger Frimansson på scenen. Hon har också varit brandman. Det är kanske så vi ska göra tänker jag, släppa ut en massa författare och släcka bränder. 

Hurra hurra det är författardag idag

Så ljuvligt, all denna förväntan, hur ofta får förväntan och infrielse (nytt ord, kolla inte NE) rymmas i ett och samma rum, ännu mindre sal, zal med Z för så är det på ABF-huset i Stockholm, här och där jag är just nu. Där borde det ha varit ett frågetecken men det är inte. Jag är upprymd och uppfylld av Peter Arrhenius, Lilian O Montmar, Kristian Carlsson, Malin Isaksson, Mats Kempe och åhhhhhhhhhhhhhh: Daniel Boyaciouglu. Så mycket sorg och smärta framförd med ett litet leende där inne i skägget och sen blir det plötsligt så roligt att jag inte kan komma på en enda liknelse. Patrik Rochling, serietecknare får mig att tänka att jag aldrig mer kommer kunna sätta in bilder i ett fotoalbum utan att betänka de tusen andra möjligheterna och Malin Isaksson, hon har verkligen satt griller i huvudet på mig. Genast och nu på en gång ska jag ringa till förlaget och föreslå att vi klipper upp romanen A & E i delar, lägger till en ljudfil med intervjuer med karaktärerna och så får vem som vill skriva slutet, stoppa det där slutkorrekturet NU. Just nu talar Cecilia von Storkirch om skitlöner för bibliotikarier och eftermiddagen, jag längtar och så är den ju samtidigt här. Massor kvar, mix n' match i sant salig blandning, nästa gång bör ni alla vara här och då kommer det att behövas ett helt cirkustält så mitt i meningen med livet är det!

Liveblogg från Författardagen!

Tidskriften ViLÄSER kommer att liveblogga från Författardagen på ABF-huset på fredag. På så sätt kommer även personer som inte kan närvara på fredag att kunna ta del av dagen. Väldigt roligt! Läs mer här.

Mobilabbonemang och motorcykelboots

Roligt, att man kan ha så roligt i ett rum med bara några avklädda bord och stolar. Ska nu kasta mig ut på hal is och påstå att bästa, det allra bästa sättet att möta nya människor på är genom ett delat intresse. Lägg därtill en lika avgrundsdjup skräck för att bli blottat rätt in i den ömma själen, skaka båten lagom behagligt vid första seglatsen, glöm flytvästarna på land fast jag vet att man inte får och segla. Se er om, han som kör ut posten skriver, tjejen i baren på Ålandsfärjan, barnens gymnastikfröken, hon som vill sälja dig nya mobilabbonemang skriver och dessutom hade vår lärare motorcykelboots. Bara en sån sak!

Skriva i cirklar

Jag ska gå på kurs, skrivkurs. I hemlighetens namn vet jag att det finns andra författare som fortsätter att göra det, bygga ut sin verktygslåda för blir den proppfull kan man alltid köpa större. Jag ska lära mig hantera spänning, "det här manuset har ju allt, utom spänning förstås" sa min agent om mitt försök till något häpnadsveckande, så nu bär det iväg. Skrivarakademins fördjupningskurs i Krim och thriller, dispens till fördjupningen har jag tillskansat mig genom två terminers Författarskola. Vi i Sverige är jätteduktiga både på att läsa och skriva, och jag är lite nervös fast jag egentligen vill skriva om mörkrets andra avigsida - kan man älska den som är dum om man vet att den är dum på riktigt? Har läst att min lärare dricker Coca-cola för att hålla sig vaken under lektionerna, undrar om jag ska ta med mig en flaska till honom eller om det likställs med ett äpple till fröken?

Om och om och om igen!

Jag ligger under kudden och gömmer mig. Uppe i det stora huset på den besvärliga gatan i stan där min roliga redaktör häckar, där har hon och korrekturläsaren minsann hittat något i mitt manus som de strängeligen vill tala om. De undrar om jag kan komma dit, men likt ett tvärsäkert barn vägrar jag. Norrbro är avstängd, min bil för stor att parkera och alls köra annat än i min snöiga hemmabacke för del delen, tusen och en anledningar finns till att jag inte vill ha med det där manuset att göra någon mera gång. Sist höll jag på att skriva om det helt och hållet, fingrarna håller sig inte i styr. Smiter iväg på yoga, mitt riktiga jag skymtar förbi i spegeln, det är den personen jag behöver få kontakt med nu när jag har flytt ut ur Agnes hjärta Edwards värld. När i hela fridens namn är en bok äntligen klar? 26 mars svarar de bergsäkert på förlaget och någon tröst finns det väl i det.

Till Alexander!

Tystnaden, den som ekar i huvudet, ibland drar igenom som ett brus. Den som stjälps eller ett tu tre avhjälps av en treårings nakna skratt, sådant som sker mitt i händelsen. Vuxna, vi är amputerade människor som måste gå på yoga för att få balans, eller se en snutt Björn Gustafsson på youtube som muntration, vi som inte får gråta över blöta vantar. Blöta vantar tar också hand om tid, tid som blir till tankar som det växer ord ur. Sådana ord som du skriver, så fina. Spar dem till din växande treåring, tänk att ha en sådan pappa!

Lusten är tillbaka

Ibland undrar jag vart det tar vägen.
Den där totala tystnaden som kan bli.
Tröttheten.
Någon sade mig en gång att det där trötta kan vara att man är ledsen.
Ibland.
Nog är det väl så, för när solen skymtar förbi som en blinkning då undrar jag ånyo; vad katten gör jag här? Det tar tid att minnas, varför jag är kvar.

Idag kom snön och min lilla är tre nyss fyllda.
Jag hämtade på dagis och hon upp i famnen.
Ivrig om dagen och varje händelse följdes med drama.
Ledsen för att Hugo kastade en boll. I huvudet.
Glad för äpplet. Arg för vantarna blev blöta och det blev kallt och så var det något om snöbollen.
Kvällen försvann och vi tvättade i tvättstugan, lagade mat och tittade på filmen.
Tills hon var så trött att skratt blev till gråt, så somnade hon nyss.
Jag nästan med henne, bredvid, lycklig.
Det är en gåva att få vara hennes pappa.

Nog är det väl så att när snön faller och det blir lite ljusare, att det blir lättare att minnas vad jag gör här. När jag får kasta snöboll med min dotter och hennes skratt skallrar på gården.
Då kommer glädjen.
Och lusten att skriva, igen.

Lär mig bloggspråk, snälla rara!

Jag gillade Obamas installationstal för att han kunde så väldigt många fler intressanta ord än de flesta politiker, ett rent nöje att höra dem på prydlig engelska. Obama låter inte amerikansk, mera världsvan. Han vred på huvudet åt alla möjliga håll, han har en lika förtroendeingivande röst som President Palmer i 24 och han dansar med sina ungar. Jag har faktiskt inget riktigt minne av vad han egentligen sa men det är nog inte heller meningen, allting är i framförandet. Så talar han bloggspråk förklarar Göran Rosenberg och det är bra. Det gör inte jag men jag ser vilka bloggare som gör det. Kan någon lära mig vad det är jag ser?

Kulla Gulla i vankelmod

Dripp dropp låter det i mitt kök, det är droppen som urholkar hjärnan. Kanske menade jag stenen, det hade jag gjort om det var utomhus, men nu är det inomhus och alla bokidéer, alla kloka tankar verkar ligga till sig där i fukten. Korrekturbunten är enorm, förvisso bara kopierad på en sida för att spara mina handleder, nästa gång ska jag be om att få på båda för att spara träden och utrymmet i postbilen istället. En sådan enorm massa ord, hur ska jag någonsin få ur mig några nya? Nästa bok blir en tidsflykt bakåt, jag ska skriva en tredje och avslutande del på min replik på KullaGulladramatiken. Just nu är mina hjältar och hjältinnor mellan 35 och 55, så ska jag sadla om och veta hur det är att vara 25 igen. Dripp dropp, vattendroppen som har urholkat hjärnan.

"Gömda" och sanningen

Sanningshalten ifrågasätts i “Gömda” och Liza Marklund kallas lögnare.
Jag tycker hela den här diskussionen är fullkomligt befängd och undrar verkligen vad det är folk inte fattar.

Jag skrev boken “Maskrosungen“ som kallas “En sann historia” av förlaget.
Det är det.
Det är min sanning.
Boken är proppad med journaler, polisrapporter och utlåtanden från Socialtjänsten, vilket alltså går att kontrollera. Allt är sant.
Mina upplevelser är också sanna - ur mitt perspektiv.
Hade min pappa skrivit boken, hade det låtit på ett annat sätt.
Hade min farmor skrivit den, hade ni fått ett tredje synsätt - av samma sanning.

Liza Marklund har skrivit “Gömda”, baserad på uppgifter som lämnats till henne, sanna uppgifter enligt uppgiftslämnaren.
Liza Marklund valde att tro på uppgifterna.
Hade hon fått annan information skulle boken haft en annan vinkling - men fortfarande varit sann.
Faktiskt.


Det är det här jag menar:

- Men det är Maria Erikssons sanna historia, som hon upplevde den, en partsinlaga, hävdar Liza Marklund.

och

- Människor har misstolkat “Gömda” och trott att detta är en journalistisk, objektiv sanning som presenterats, men det är det inte. Det är Mias sanning.


Texten är tidigare publicerad här.

Grader i helvetet

Det som igår var imorgon är idag. Framtiden är här, likaså mitt korrektur. Ett klick bort från mina ögon, jag tycker att bilagan fladdrar till på skärmen. Lugnt och tålmodigt förklarar jag för mig själv att jag måste läsa rubbet. Obehaget är bekant, men inte det samma som alla de gånger jag har tvingat mig igenom helvetesskildringar från framtiden: ni vet Orwells 1984, Margaret Atwoods The handmaid's tale, i viss mån Martin Amis London Fields. Då var det skräck för en avlägsen värld, nu är den här och allt vi har att välja på är att rädda den. Hur, läs den här bloggen http://goraskillnad.blogg.se. Att läsa korrektur till Agnes hjärta Edward framstår i jämförelse som en promenad i stilla vårregn och alls inte så farligt.

Apropå det där med färdig ...

Om jag verkligen tror på något måste jag kunna försvara det till förbannelse, och kanske ett stycke därtill. Med barnen är det inget problem, inte heller med kaprifolen vid husknuten men med vissa uttryck i mina böcker kan det gå värre. Idag har jag blivit av med mina kapitelavskiljare, små söta symboler som till slut betydde noll och intet för mig. De var kul så länge de varade, nu återstår bara några väna asterixer eller liknande, kanske blommor eller hjärtan. Men du har en del 2, sa min redaktör Katarina tröstande, om du vill kan vi ju ha en del 1 också. Jag antog erbjudandet helt osett. Korrekturet kommer ju snart!

På´t igen

Det finns saker jag tänkt på under den här månaden då jag befunnit mig närmare hängmattan än datorn.
Vad ska jag skriva nu då?
Det ligger ett manus, eller två är det ju faktiskt, på någon redaktörs bord.
Så.
Jag har vilat mig nyfiken igen.

Sandra

Brott och belöning

Måndag, ny bok, så enkelt det låter. Vilken tur att julen behövde städas ut innan jag hann fram till datorn. I yrket författare ingår självrannsakan i arbetsbeskrivningen. 24 timmar tog det innan jag var tvungen att kika igenom det slutredigerade manuset av Agnes hjärta Edward, två upprepningar, ett stavfel, sedan gick jag på basketmatch och fick tag i en livslevande kriminalkommissarie att bolla ont uppsåt med. I den nämnda A hjärta E söker sig flickan Lisbeth reda på en egen Leif GW, inte för att hon behöver en krimmare men väl en stark och stadig surrogatpappa. Jag i min tur behöver en krimmare till trovärdighet och kittling inför den där boken jag aldrig började skriva idag. Men roligt hade jag där på basketläktaren, tänk vad man kan hitta om man bara söker.

Relativitetsbegrepp

I författarsammanhang betyder uttrycket färdig nästan ingenting. Det betyder absolut någonting, för en dag är boken tryckt och existerar, men vägen dit är lång och guppig. Första gången jag var klar med min nya bok gav jag den som julklapp till min agent varpå hon i sin tur skickade vidare till min muntra förläggare. "Definitivt klar" sa hon, "om du vill ge ut en experimentell studie i klaustrofi". Det var förra året, förra julen, förra januari. Så här sitter jag nu, minst hundra varv senare och är färdig, med slutredigeringen. Nu återstår bara korrekturet och tryck och med enormt stor tur, möjlighet att korrigera en första upplaga eller en pocketversion. Ibland vill jag vara som Beppes Sigrid ...

Tankesnurror till kvällsmat

Kanske 1993 på våren eller så spelar det ingen roll, jag hade en halv tå kvar i ett flyende London, Läste Guppies for tea och ville vara som Marika Cobbold Hjörne. Oförhappandes, såsom i förbifarten, blanda det kargt bohusländska som jag så längtade till, med det skruvat humoristiskt engelska. WH Smith hade tapetserat med hennes böcker och allt jag ville var att få uttrycka min beundran. Nu är det gjort, bara ynka 16 år senare hittade jag henne på bokcirklar och hon svarade mig direkt, kan ni begripa sådan sällsynt lycka? Såklart ni kan. Vidare har min författarkamrat Maria Ernestam och jag bestämt att mejlkorrespondens skulle behöva olika färgade flaggor; en på nivå med ett vykort, en som korrespondenskort och ett på nivå med ett traditionellt brev. Brev besvaras alltid, korrespondenskort inte nödvändigtvis om man inte vill och vykort inte alls, de är bara käcka tillrop! Bra va, fast allt det där visste ni också säkert redan.

Jag vet ingen som verkligen behöver blogga. Jag behöver inte blogga men nu gör jag det igen, för att det är lite roligt. Ibland är det ännu roligare, fast när det blev tråkigt en gång slutade jag tvärt, jag gör ofta så. En gång bloggade jag dubbelt, hos Månpocket och Tara, till slut gick jag vilse i mitt eget huvudsnurr. Den här gången bloggar jag för att inte trassla in mig så värst. Det har blivit 2009, det år jag så smått har gått och väntat på. Visst är det hemskt och förkastligt att längta bort tid genom att önska sig fram till annan, men ibland kan jag inte låta bli, speciellt inte i år. Imorgon ska jag träffa min redaktör, vi ska krysta fram min bok, mellan 10 och 12 ska se vad som kan kastas ut med badvattnet och sedan börjar resan. Kanske bloggar jag för att jag är aningens nervös. Jag tror det.