Jag växte upp med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa, vilket jag berättar om i "
Maskrosungen", min första bok. Jag beskriver också mina föräldrars bakgrund, vad som kan ha påverkat dom att bli så trasiga, så oförmögna att ta hand om mig.
Jag har inte läst om andras trassliga uppväxter, men för länge sen läste jag
Torey Hayden´s böcker, som handlar om hennes arbete med knepiga barn. Intressanta, verkligen. I alla fall - nu har jag läst "
Bara ett Barn" av
Malin Persson Giolito, en roman som handlar om Alex, en liten pojke med trasiga föräldrar.
Malin har ett naturligt flyt när hon skriver, det är lätt att läsa. Det är intressant också att hon ger Alex mamma en plats i boken, det gillar jag! Däremot tycker jag mindre om juridiska termer, lika lite som jag tycker om deckare med polistekniska termer. Då bläddrar jag förbi. Det gör jag inte i "Bara ett barn" (kan hända att jag skumläste när det var möte med soc/åklagare/etc), eftersom jag på något sätt kände igen mig, been there done that ungefär.
Det är en gripande historia, Malin förmedlar mycket känsla och ger målande beskrivningar av en mamma som jag tillslut bara vill mura in i närmsta vägg. Jag funderar över vad som egentligen kan kallas för sannberättelse - det finns så många "Alex" där ute som behöver en röst, precis som det finns fler "Sandra Gustafsson". Vi behöver lyftas fram oavsett om det blir i en sannberättelse eller en roman.
Bra jobbat Malin.
