Sistakorrspanik - känner ni igen er?

Jag undrar om ni också har denna känsla av gryende panik ibland? En förlamande otillräcklighet. Jag ser mig omkring i min lägenhet med högar av osorterade böcker och kläder och papper. Jag känner inte igen mig själv. Eller?
I morse vaknade jag /Eva i Emma Vall/ och insåg att det var min gamla vanliga postmanusdepression som drabbat mig. Efter 25 böcker borde jag veta, men jag lär mig aldrig. Tre manus är i sistakorrektur och kommer ut i vår. Jag håller på att avsluta, finputsa, samtidigt är det oåterkalleligen manus som är lämnade. Då får jag panik. Jag orkar inte riktigt med. Tanken på att börja med något nytt blir nästan förlamande, jag kan inte, tänker jag. Jag försöker. Det blir uselt. Ändå borde jag förstå denna kramp jag har som gör ont ända in i själen. Jag borde veta och känna igen symtomen.

Manifestation för den fria litteraturen 2 mars

På måndag 2 mars manifesterar Sveriges Författarförbund för en fri litteratur och ett bevarande av Författarfonden i dess nuvarande form. Det blir torgmöte med facklor och tal, följt av en litteraturfest med författarstafett på Kulturhuset. Alla är välkomna att delta!

Läs mer på Sveriges Författarförbunds webbplats.

Svårt att få tid att skriva

Tänkte när jag började blogga att jag bara skulle skriva när jag gjorde något relaterat till böcker. Ja inte läsa andras böcker, det gör jag jämt på ledigt tid (just nu med stort nöje Sue Monk Kidd) utan något kring mitt eget skrivande. MEN man måste ju försörja sig också och jag gör det med att konsulta, och där är det aldrig ett stilla sommarregn utan för mycket eller för lite. Ett bra tag har det varit ösregn, mycket bra för plånbok och trygghet men mindre bra för att komma vidare med mina skrivarambitioner.

Vad gör jag nu på bloggen? Jo jag har snart klart ett manus att skicka in, spännande att se om det leder till något. Nästa onsdag ska jag prata kattbeteende hos Medborgarskolan i Stockholm, det ska bli kul. Ut och träffa läsare och nyfikna och få svara på olika frågor. Att svara på kattfrågor är jättekul det gör jag regelbundet på HJs Kattsajt.

Bäst nu att fortsätta med manuset så att det blir något. Konstigt hur osäker man känner sig, man jämför ett eget manus med andras färdiga böcker och undrar om det håller. Jag känner mig osäker nu för jag gör inte exakt samma som tidigare. Ny målgrupp eller nytt ämne, ja det kanske jag kan berätta om senare.

Do the right thing

Drömlik Svansjön på Operan, fast det kändes som om de hade lånat in slutet från Barbie och Svansjön, Disneyanpassat. Underbart vackert, lätttillgängligt och en fin nybörjaringång till balett såväl som en märvärdig studie i expertis. En god vän till mig har berättat att Torgny Lindgren är vansinnigt försiktig med adjektiv, det är inte jag för hur ska jag då kunna överdriva? I den förgyllda entrén stod en fulländad kvinna och strålade, hon hade sagt upp sig från sitt arbete och skulle efter ett år på Skrivarakademin nu skriva en bok. Jag är full av beundran och lyckönskan, det är så otroligt häftigt att vara modig och bara göra det!

Hotet mot Författarfonden

Hotet mot fonden kommenteras på

http://tinyurl.com/dkrdzh

Gunnar Gällmo

Läsaren

Jag skrev ett brev till min pappa en gång.
Sextiotre A4:a sidor långt var det och jag förklarade hur det lilla barnet i mig mådde efter hans år som missbrukare.
Det var ett ärligt brev med mycket sorg och ilska men framför allt mycket kärlek.
Han såg inte det.
Han såg det han ville se, att jag var orättvis, och jag tänker att det är så det är.
Oavsett vad jag skriver finns det en mottagare som bestämmer vad det står.

Freedom

Marie-Louise Ekman ser sig själv som ett lysande exempel på att det går att vara rebellisk och måla understundom äckliga tavlor och ändå bli teaterdirektör och det är hon! Jag tycker lite synd om SLs styrelseorförande, som inte på något sätt får erkänna att han förstår att konsten måste tänja gränser för att vi inte helt ska hamna på efterkälken här i världen, fast det samtidigt är förkastligt att skrämma medresenärer och uppta plats på psyket för de verkligt behövande. Det där var en rysligt lång mening. Men, det hela skapar debatt, ta bara en sån grej som att ingen vågade titta upp på den graffitisprejande marodören i den där omtalade filmen, är inte det intressant? Nej, konsten måste få vara fri, likaså Författarfonden. Bara den som kan välja sin egen väg vet vart han går.

Skrivandets vedermödor

Min brevvän Theodor Kallifatides håller ordning på mig när jag svävar ut i överdrifter. Det räcker tyvärr inte med att författaren har roligt när hon skriver en bok berättar den gode Theo, den uppgiften äger möjligtvis läsaren, men förvisso får inte glädje stoppa en seriöst arbetande författare från att skriva. Någonstans i det ingenmanslandet befinner jag mig just nu, den konstruktiva kritiken på skrivkursen i tisdags var inte direkt översvallande men väl så behövlig. Vidare ska jag, vet bara inte riktigt hur.

Vampyrtrenden håller i sig

I Författaren har ordets enkät röstades Låt den rätte komma in fram som den bästa filmatiserade romanen. Av 22 röster fick sagda film 7 röster och vann därmed över Populärmusik från Vittula (5 röster), Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (4 röster) samt Ett öga rött och Sanning eller konsekvens (3 röster var).

I vår nya enkät är vi nyfikna på om du kommer att försöka fynda böcker under bokrean i år. I senaste numret av Svensk Bokhandel spås bokrean tyvärr en dyster framtid. Vad betyder bokrean för dig?

Omskrivning

Jag har börjat skriva på en ny bok nu när Agnes hjärta Edward inte längre ligger på mitt bord. Jag har besinningslöst roligt, har nu slutgiltigt förlorat alla spärrar. Ha en trevlig lördag!

Glammigt är det nog

Idag har jag fotat för en tidning, en illustrativ bild till ännu en uppviglande artikel som jag har skrivit. På bilden skulle jag bete mig, alltså inte bara le. Jag vet faktiskt inte om det ingår i mitt yrke men fotografen är gullig och vi hade kul och blev svettiga båda två och kanske är det inte så allvarligt att vingla ur rollen bara man har roligt och inte gör nån illa. Så ringde en annan fotograf och sa att hon skulle fota mig för samma tidning, aldrig i livet sa jag, jag har inte gjort nåt. Har du visst, sa hon, du har blivit intervjuad om lycka. Då mindes jag, allt om lycka som inte målas i stora sammanhängande stycken utan snarare i små ögonblicksstunder. Såklart du ska fota mig, svarade jag. Det blir jättekul!

Ibland vill man slåss

Hittade filmen hos Goesta, och kom genast att tänka på mitt inlägg den 22/9-08:

Det ringde en bekant i helgen.
Lite på lyset. Tralalalalala.

- Sandra. Jag behöver en bok.
- En bok?
- Jag behöver en bok.
- Okej. Och hur ska jag hjälpa dig med det?
- Lyssna nu. Du har skrivit en så in i helvete jävla bra bok. När kommer nästa?
- Det kommer. *harkel*
- “Det kommer”. Vaddå? Hur lång tid taderå?
- Jamen jag har ju tre projekt på gång, du vet… det kommer. Snart.
- Men vafan. Hur lång tid tar det att skriva en bok? En vecka va?

Nu ska jag sova ett tag

I november ville jag säga upp min skrivarlya, elda upp mitt manus och börja arbeta med annat.
Det hade tagit tvärstopp.
En bekant kikade på mitt manus och sa "du kan visst. Jag är sjukt imponerad".

Och tänk.
Nu har jag förlagsavtalet i min hand.
Den kommer ut i höst.



Sandra

Vafalls!

Författardagen gav mig lite friskt perspektiv med åldrar. Jag är för gammal för att kunna göra existensialistiska glidningar likt Malin Isaksson utifrån den ungdomsvärld hon så lyckligt får röra sig i, jag begriper helt och absolut de ingångsvärden Kerstin Gavander har på femteklassare men jag äger ännu inte den klokhet och glänsande rätt till det värdsliga jaget som Eva Adolfsson och Karin Svensson utstrålar, men vet ni, jag är tillräckligt gammal för att uppfatta idioti på P3. Enklast vore här såklart att säga att det är just min förstelnade mossighet som gör att jag inte längre kan ta mig runt nya tankar men så här var det: På P3 dissade en rätt ung kille Brigitta Stenberg för att hon såg ut som en pensionerad tomtemor på bild (otroligt vacker är hon, men det har ju verkligen inte med saken att göra) och säkert bara skrev gulliga små dikter. Plötsligt vet jag inte ens vad jag ska säga, lyssnade på Heliga familjen där samma Birgitta förklarade hur man måste lära sig visa hänsyn om man har valt en homosexuell triangel som familjeform, samma Birgitta som har slagits för både texten och livet, samma Birgitta som nu har reducerats till en värdelös pensionär i en historielös människas ögon (det är inser jag att jag kan få skit för). Jag är mållös och det är ju inte så himla bra.