Tydlig(göra)

För att få ett grepp om vad jag pysslar med om dagarna, då när jag ska skriva (istället för att hålla på och oroa mig för kidsen, al-Qaida, hundens diarré, mina mobilräkningar (hur går det till - jag ringer ju aldrig nån) och därtill: rädslan för att halka & slå mig igen) så har jag börjat med en skrivdagbok på nätet.
Inget allvarligt. Bara tankarna runt dagen som kommer eller dagen som gick.
Det ska vara en sporre, minns jag att jag tänkte.
Frågan är nu om det inte blir tvärtom. Eller jag vet inte.

Hej. Jag heter Sandra Gustafsson och jag försöker skriva klart min tredje bok.

Lite upp

Fick ett telefonsamtal i fredags, det var en journalist som ville göra ett reportage om mig, framför allt pga "Svedd".
Skulle jag kunna tänka mig det?
Ja-a.
Mycket för att han nämnde "Svedd", mycket för att det är en man, mycket för att han vill skriva, för att han är intresserad, mycket för att han inte har fått ett uppdrag.
Jag är trött på (kvinnliga) journalister som kladdar ihop en artikel med utgångpunkt att plocka meningar ur "Maskrosungen", stoppa in det i artikeln med talstreck framför och få det att se ut som det var något jag sa under vårt möte. Så jävla pinsamt.
Å andra sidan ska jag vara glad att någon vill skriva om böckerna, men till vilket pris?
I alla fall.
Han, den där journalisten, flyger upp från Malmö på fredag, han ska få kaffe och kardemummabulle tror jag.

Space

Jag är lite ställd över hur "Svedd" liksom... försvann. Såklart.
Var inte beredd på ointresset jämfört med "Maskrosungen" (som bara tuffar på, kul!)
MEN.
Många tycker om "Svedd" och det känns fantastiskt.
Det är ju ingen lätt bok, inget man plöjer med en låda choklad i sängen eller på en kafferast. Svedd kräver mer.
Så är det nog.
Jag hoppas att den får sig en hyllplats som pocket, den behöver läsas i kontrast till alla deckare och chic lits.
Och jo, såklart är jag partisk, det är ju min bok.
Och jo, såklart vill jag att du ska ge bort den i julklapp; det behövs lite balans till Kalle och Ferdinand.

"Nu har jag stängt dörren till barndomen"

Läs hela artikeln som publicerats i tidningen Hemtrevligt.
Försök att ignorera bilden där jag sitter och äter. Tack.

Mer om barn

Som jag skrev i mitt förra inlägg, så hade jag en mindre angenäm uppväxt. Detsamma gäller för Lotta Thorsén som har skrivit romanen "Aldrig som hon", med självbiografiska inslag.
Det var jobbigt att läsa; extremt känslomässig igenkänning; ilska, rädsla och förvirring.

Bara ett barn

Jag växte upp med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa, vilket jag berättar om i "Maskrosungen", min första bok. Jag beskriver också mina föräldrars bakgrund, vad som kan ha påverkat dom att bli så trasiga, så oförmögna att ta hand om mig.

Jag har inte läst om andras trassliga uppväxter, men för länge sen läste jag Torey Hayden´s böcker, som handlar om hennes arbete med knepiga barn. Intressanta, verkligen. I alla fall - nu har jag läst "Bara ett Barn" av Malin Persson Giolito, en roman som handlar om Alex, en liten pojke med trasiga föräldrar.



Malin har ett naturligt flyt när hon skriver, det är lätt att läsa. Det är intressant också att hon ger Alex mamma en plats i boken, det gillar jag! Däremot tycker jag mindre om juridiska termer, lika lite som jag tycker om deckare med polistekniska termer. Då bläddrar jag förbi. Det gör jag inte i "Bara ett barn" (kan hända att jag skumläste när det var möte med soc/åklagare/etc), eftersom jag på något sätt kände igen mig, been there done that ungefär.

Det är en gripande historia, Malin förmedlar mycket känsla och ger målande beskrivningar av en mamma som jag tillslut bara vill mura in i närmsta vägg. Jag funderar över vad som egentligen kan kallas för sannberättelse - det finns så många "Alex" där ute som behöver en röst, precis som det finns fler "Sandra Gustafsson". Vi behöver lyftas fram oavsett om det blir i en sannberättelse eller en roman.

Bra jobbat Malin.

Julhandlat

Det blev "Tre koppar te" av Greg Mortenson och David Relin.
Mannen ska få den i julklapp. Jag har ingen fantasi.

En sällan bloggare på besök på bloggen

Jag håller på och informerar om min nya bok Katter för kiddies både här och där.

Här och nu.

Den handlar om en berättelse om två barn som tillsammans gör en faktabok om katter. 8 åriga Ebbe ställer frågorna och 12 åriga storasyster Nadja tar reda på svaren. Även Missan deltar.

En sån dag

Författaryrket som Guds gåva

En stor del av min vardagliga inkomst drar jag in genom att skriva dagsverser. En äldre kollega berättade för mig en gång att när han var ute och pratade om detta blev folk nästan förbannade på honom när han sa att han använde rimlexikon och synonymordbok. Åhörarna tyckte att det var fusk på något sätt. Att versmakare skulle få alltihop från någon sorts högre makt kanske. Ungefär så har det ofta resonerats på kultursidorna när det gäller författare. Kritiker, trots att många av dem är författare, har många gånger en föreställning om författaryrket som någon sorts gudomlig gåva. Alla andra konstarter kan man lära sig eller förbättra och förfina och utveckla på skolor och kurser. Men inte författaryrket. Och trots att det nu finns så många fina författare som läst på skolor som Jakobsbergs folkhögskola, Biskops Arnö och Litterär gestaltning på Göteborgs universitet lever föreställningen fortfarande kvar. Kanske är det också denna föreställning som gör författare så fruktansvärt underbetalda? Jag menar - har man nu fått en gåva från Gud ska man väl inte dessutom ha betalt när man använder sig av den?

Planer och planering

Äsch då.
Ju fler listor och planer jag gör över mitt skrivande, desto mindre blir gjort. Och med tanke på hur lite som presteras utan listor och planer, så...ja.
Suck.

Syns = finns

Pratade med en smart människa i går, förövrigt min smarta människa, som krasst sa att jag har två val:

Du har skrivit en ny bok. Du vill sälja böcker. Du vill synas, men du vill inte “sälja dig” eftersom det tar emot, det är “inte din grej”, du tycker att det tar emot att “fjäska” och att “ta plats”. Som jag ser det har du har två val: 1) du spelar med, gör showen och gillar läget. 2) du spelar inte med och gillar läget.

Men åh.
Men åh.

Läser i alla fall

Lite stiltje i författarskrivandet just nu. Men funderar och läser en hel del i alla fall. Förutom olika manus läser jag just nu Stephen Kings "Christine". Vad läser du?

Processen

Jag skrev Svedd under en lång tid.
Ingen närmare förklaring behövs.
Processen ni vet.
Den är ute, ska läsas, tyckas om eller inte, och då - mitt i det här - ska jag fortsätta med nästa.
Har lite problem med det just nu. Lite.
Processen ni vet.

Puss

Gårdagen; en fredagskväll med en tv som erbjöd ettan, tvåan och fyran, med andra ord: Trädgårdsfredag eller Dobidoo ungefär.
Det blev Dobidoo och Pripps Blå.
Så…förort.
Idag flydde vi fältet och gick på bio, det blev PUSS av Johan Kling.
Så bra.
Så vardag.
Så livet.
Jag har ingenting att klaga på, det här var ren njutning. Eller jo, det skulle vara att den kallas komedi.
Jag vill inte göra det. Livet är ingen komedi.

Sommarläsning

Och så var det tio boktips. Utan rangordning.

1. Aprilhäxan.
2. När du läser detta.
3. Fruset offer.
4. Att skriva.
5. Sugar.
6. Parfymen.
7. The pearl.
8. Överrenskommelser.
9. Det är 1988 och har precis börjat snöa.
10. Midvinterblod.

Annika Östberg har tydligen ingen rätt att tala

Just nu pågår en diskussion om huruvida det är en bra idé att låta Annika Östberg sommarprata i radion. Jag tycker absolut det.

Och jag är nyfiken på hennes bok Sorgfågel, har ni läst hennes den?

Kulturbloggen om Svedd

Titta, första recensionen av Svedd!
Yeay!

"Sandra Gustafsson skriver mycket bra, jag kommer så nära Helena att det skrämmer mig. Jag känner hennes utsatthet in på skinnet och in i märgen. Författaren använder rytmen i ord som ett verktyg för att säga något inte bara i ord utan med känslor."

Läs hela här.

Att stå till svars för eller nåt

Idag kom den, den första kommentaren om min nya bok "Svedd". Eller nej, inte den första kommentaren, utan den första undrande kommentaren.

"Vad får hon allt ifrån?"

Frågan ställdes till min man, som också haft en rynka mellan ögonen men inte sagt något. Jag kan inte svara på det, jag hänvisar till "A clockwork orange" - kunde det tryckas som bok och dessutom visas på bioduken kan min bok läsas utan att jag ska behöva förklara mig.
Det. Är. Bara. En. Bok.

Presentation av "Kolonisterna på hjortronmyrarna"

I samarbete med Studiefrämjandet och Tumba bokhandel visar jag bilder på och berättar om bakgrunden till min nu aktuella dokumentärroman "Kolonisterna på hjortronmyrarna" den 3 juni kl. 19.00 i Tumba bokhandel.
Välkomna önskar Lilian O. Montmar!

“På måndag skickas Svedd från tryckeriet”

Och jag dör en smula.
Magpirret tar sig sakta upp i strupen, halsen och ut: tihi!
TIHI för fan!
Boken är klar, den finns på riktigt, den har sidor med bokstäver och sidnummer och framsida och baksida och jag dör ju för fan en smula.

Och... nej

Sitter på landet fyra dagar, för att bara vara.
Inte för att skriva, absolut inte, det gör jag på mitt kontor. Faktiskt.
Men så ändå, vips, fyra sidor ramlade ur skallen på mig och tralala, livet leker.
Kommer till stan igen, knallar upp på mitt kontor - min skrivarlya på 12 kvm som jag betalar för att ha - och... nej.
Nu har jag stirrat på skärmen i tre och en halv timma.
Det går inte.
Det händer ingenting.

Väntan på olika sätt

Den blev ju klar, min roman, med bra omslag också.
Tackar John Eyre för det.
Boken trycks nu i veckan, releaseparty den 27 maj och så släppet den 9 juni. Så jag andas sakta ut. Det gick.

Jag sitter och skriver nästa nu, och befinner mig ungefär vid nej det går inte.
Same procedure as last year och Börja om från början, börja om på nytt...

Roasted, toasted!

Jag känner mig lite inochutvänd. Aningen uppochner. Som en mobbare! Som om jag har fallit för grupptrycket, som jag var en av de dumma i Bjästa, som om jag inte riktigt förstått allt. Missförstå mig rätt men åh vad bra det känns, hela jag har skakats om, av en helt makalöst fantastisk grupp läsare på Sollentuna Bibliotek.

Men vad var det egentligen som hände? Här brukar jag sitta på min kammare, för det låter så mycket mer harmoniskt än att erkänna att jag sitter i den dragiga hallen full av fotbollsskor och basketbollar, och skriva böcker i lugn och ro. Sen kommer böckerna ut och det är lite som att skära ut en del av mitt hjärta, det där med att vänta på respons. Kommer den, kommer den inte, är den finklädd, är den en ulv i fårakläder? För mina böcker får jag fina mejl, arga mejl och läser roat kommentarer på nätet medan jag dricker te på behörigt avstånd. '

Men igår, ingen trygghetszon, där satt stolta vackra kvinnor och en förståndig man, redo för strid med sina röda Agnes hjärta Edwardböcker i knät. Och jag fick frågor om tankar som jag inte ens hade tänkt. Agnes plockades isär och sattes ihop och jag som helt glömt bort att jag så sent som på Lidingö Bibliotek i förra veckan sagt att jag tycker om Agnes - plötsligt var jag nog lite dum mot min hjältinna! Tack och lov var bibliotikarierna Ewa Rensjö (känd från www.bokcirklar.se) och Bam-Bam där och försvarade henne - från mig. Jösses vad bra allt var! Rusade direkt hem och mejlade Caroline Engvall (journalist som har skrivit den alldeles nödvändiga boken 14 år till salu) som jag ska skriva en ungdomspjäs med. Vi ska skriva om sexuell utsatthet och mobbing och vi måste verkligen göra med varandra som ni i Sollentuna gjorde med mig igår - spetsa argument och vässa tankar. Vilken ynnest att ha läsare som vill diskutera mina böcker med mig!

"Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form."

"För som kritiker ställs man ju ständigt inför frågan hur långt ens personliga preferenser får spela in när man recenserar. Vilka krav kan man egentligen ställa på litteraturen? Kan man döma ut någonting bara för att det tillhör en annan genre än den man egentligen föredrar?"


Läs Annina Rabe som skriver i SvD om kritikerns uppdrag.

Debutant?

Jag har ju skrivit en psykologisk spänningsroman som kommer ut den 14 maj.
Jag ska således skriva ett debutantporträtt till en annons i Svensk Bokhandel där sommarböckerna presenteras.
Vi tar det igen: debutantporträtt.
Så enligt diverse mystiska regler så räknas inte en självbiografi som en … bok?
Och inte den här heller?

Lite närmare målet

Fick idag se bilden till det som ska bli min romans framsida.
Jag fick gåshud.
Hjärtklappning.
Han har lyckats fånga känslan i min bok.
Hur lyckades han, tänkte jag. Hur fan lyckades han.
Inget spikat ännu, förlaget vill ha några ändringar.
Men den första bilden, det är den som sitter i mig.

Snart så. I en bokhandel nära dig.




/Sandra

När det händer

När Herta Müller fick veta, då var jag där. Nu är ju inte det alltigenom sant, varken det ena eller det andra, men på sätt och vis. Så jag börjar om. När Herta Müllers svenska förlag samtidigt med resten av Världen fick veta att Herta M hade vunnit, då var jag där. Helt sant den här gången. Tänk att sanningen kan vara så elastiskt. Men jag hade en sedan länge inbokad lunch med min redaktör på W&W, och absolut ingen av oss hade tänkt på att det var Nobeldag. Väl uppe på förlaget surrade det i luften. Det behövdes, en förläggare (min och många andras) hade sagt upp sig samma vecka, en annan hade fått ta avtalspension. Människor var ledsna, och i trappan ner talade vi om Vem-det-skulle-bli. Herta? Så köpte vi lunch, satte oss i den öde personalmatsalen på det stora förlaget, slafsade i oss maten (den förtjänade bättre, förlåt) och såg hur folk flockades framför en storbildstv inne på marknadsavdelningen. Tillförordnad förläggare på W&W hastade förbi mig och sa att åh, du Lina, vi får tala om vad som ska hända med dig efter tillkännagivandet. Om inte något oförutsett händer ... Så vi raskade in, trängdes lite, det fnissades nervöst, allt kändes märkligt internt. Och så hände det, det både väntade men ändå oförutsedda för att inbilla sig ett Nobelpris, nä, det gör man ju inte, inte ens om man är förlag. Men det var Herta M. och jublet var enormt. Jag sveptes med i en våg av jubel, upp på redaktionen, glädjetårar, ljummen champagne och tv, radio, tidningar. Surr, surr, ledsna människor fick för en stund vara glada. Så, jag var där, och det var riktigt, riktigt historiskt och lite magiskt.

Ungdomsböcker

Halvannan meter snö därute, att elda brasa är inte snutet ur näven. Att skriva böcker si så där det också, behövs verkligen en till och en till, jo så klart, för jag kan fylla mitt hus med dem. Men av mig, med mina ord, prydligt möblerade på dess sidor? Slår upp någon av mina böcker, vart fick jag alla ord ifrån? Hallå, hallå ropar jag ner i halsen på mig själv, finns det fler där inne eller ska jag sadla om och bli trädgårdsmästare istället? "Mamma, inte för att jag vill vara dum eller så, men du är ju allergisk mot gräs", suckar dottern över mina utfläkta tvivel. Okej, jag skriver väl då, ungdom för femton plus blir det härnäst. Det är vansinnigt roligt och riktigt urläskigt.