"Snacka inte! Skriv"

"Snacka inte! Skriv!" Så låter min tidigare lärares och mentors råd till alla skrivande människor. Vattna inte ur idéerna med att prata sönder dem. Skriv först och prata sedan istället. Tänkvärt inte minst för oss författare.

Skrivprocessen

Jag redigerar min kommande (14 maj 2010) roman.
Ganska traggligt. Tråkigt.
Tankarna drar konstant iväg till nästa manus.
Det där som jag ska skriva klart när jag redigerat färdigt den här.

Jag har försökt skapa en miljö där jag kan skriva; ett rum på 12 kvm med en randig ullmatta i hysteriska färger.
Ett krav från min man som tröttnade på att jag tog över skrivbordet hemma varje dag och därtill spred ut extrema mängder av små lappar med små noteringar på.
Jag flyttade alltså in i ett litet rum med mina lappar.
Det går bra att gå dit och tänka att "här ska jag skriva".

Men nu händer det jag inte planerat för - skrivandet tar över min hjärna, kastar ur sig bilder och personer som tar sig in och stör.
Jag kan stå med huvudet i en granplantering, sitta i bastun, redigera en text, se på tv, skaka mattor eller laga mat.
Då kräver skrivandet plats. Kräver små lappar.
I tid och otid.
Allt vid tillfällen då jag inte är på mitt rum - rummet för skrivande.
Jag noterar ibland, försöker komma ihåg ibland (inte att rekommendera) och inser allt oftare att det inte är jag som bestämmer när jag ska skriva, det är berättelsen.
Det är allt som vill ner på papper.
Det är alltså skrivprocessen: att inte ha koll på när skrivprocessen ska ske.

så blir det till...

Vill inte mer
lämna mig ifred
allvarligt talat
jag menar det
som du borrar i mig
utan att knacka på
be om lov
in i mitt kött
mitt hjärta
som du hörde hemma där gör du oro
kryper in överallt respektlöst
från fingerspets till läppar
från tå till nacke
axel till knä
så ögat domnar
och huvudet kan inte prata
kräver kväver kräver
skriv skriv
nu nu nu
skriker du

fan ta dig

h.bronett©09

Skriv på för att rädda vägkrogsbiblioteken!

Författare och läsare - hjälp vägkrogsbiblioteken att finnas kvar!

"Från norr till söder finns i dag tio vägkrogsbibliotek, där chaufförer och restaurangpersonal kan låna ljudböcker. Projektet, som drivs av Transport och Hotell- o Restaurangfacket, har varit en stor succé. Facken har också, med stöd av de statliga så kallade KIA-medlen (Kultur i arbetslivet) drivit andra lyckade läsfrämjandeprojekt såsom Boken på arbetsplatsen och Läs för mig pappa.

Det är inga stora pengar för staten men de har gjort stor nytta. Nu föreslår regeringens kulturutredning att KIA-medlen ska dras in. Det skulle innebära slutet för vägkrogsbiblioteken.

Vi kräver i stället satsningar på kulturen. Rädda KIA-medlen. "

http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=3744

Inte i tysthet

Tillhör inte dom som tycker om att skriva i tysthet.
Som drar sig tillbaka och inte vill bli störda.
Jag tillhör inte dom.
Dom tillhör jag som vill höras medan det pågår.
Som vill se den som läser, höra vad den tänker.
En dos av det fick jag i Nynäshamn.
Där finns ett bibliotek där som tog in mig
lyssnade på mig och tänkte med mig.

Får konturer av sådant
när jag hörs av någon
inte nödvändigtvis hålls med,
det är inte nödvändigt
närande att det finns
för sådana som jag
att bli lyssnad på
läsa sådant vi tänker högt.

Tack Nynäshamns bibliotek
och "alltid på en tisdag"
för att ni lyssnade och svarade!

och här står det mer...

henry bronett

Upptäckter

Igår letade jag fram ett manus daterat december -07.
Trehundrasextiofem sidor. Tänkte att jag skulle göra dom där ändringarna som ett förlag föreslog.
Ändringar som jag kunde hålla med om behövdes.
Men allvarligt.
Jag läste tre sidor och fick rodnande stänga ner fönstret, märka om objektet och gömma det. Jag vet inte vad jag ska säga men… jag tyckte inte om det.

Omstartsvånda

Jag menar inte datorns omstart. Snarare min egen.
Eftersom det ena är över och det andra ska börja, så är mitt behov av omstart angeläget och tydligt. En dag som denna när det "luktar höst" som vi kom fram till jag och min fyraåring.

Som varannanveckopappa jag är tampas jag också med identiteten. Vem fan är jag den ena veckan. Veckan med henne är så tydlig. Jag är pappa. Den andra veckan blir knepigare. En form av särbo, egen företagare, som skriver och är ute och pratar. Varje vecka med sin egen charm, längtan och utmaningar. Som tanken på hur katten man får ihop det med den andra som har tre barn. Som bor i annan kommun. Och mitt ex som kastat sig in i en annan med totalt sex barn. Hej och hå.

Jag stannar ett tag på mitt berg inser jag. Ser mig omkring i min lägenhet och inser att det funkar bra som det är. Att jag är jag oavsett och att hösten har kommit.
Det är dags för nästa fas och projekt och det är som allt annat dubbelt det också.