Agnes hjärta Edward finns!

Demonjakt kan gå till så här, men det är ovanligt och få dagar förunnat. Att det blir dubbel pott är nästan orimligt, men igår skedde det. Annika Seward Jensen från mitt förlag ringer och säger att min bok finns, den är så färsk att den nästan är varm. Tjatar gör jag, för att få ihop två ex; ett till mannen, ett till pappa. Parkerar gör jag omgående på en gata med massor av massor av lediga platser i Stockholms innerstad, även det väldigt ovanligt men jag har inte tid att misstänka. I nästa stund säger Annika att hon tycker om mitt nylevererade manus. Det gör mig trygg i över ett år till. Tjolaho. Så sitter vi ute och det är något märkligt med våren, den är ljus och klar men fan så otillgänglig uppe på Observatoriekullens topp, det är snö under fötterna och iskalla minusgrader. Men det gör inget, inte parkeringsboten som ett brev på posten heller. Åker hem till soffan, när satte jag mig i den senast, innan jag ens har fått middag på bordet, boken bredvid som en liten solvarm katt. Fast det var nog ändå ingen riktig demonjakt, jag behövde ju inget skriva igår, det var ju redan gjort.

Hur jagar ni bort demonerna som hindrar er att skriva?

Hur jobbar du egentligen? Den frågan får jag ofta. Vanliga dagar sitter jag vid skrivbordet, många timmar. Funderar och skriver. Ofta är det ganska vanliga skrivdagar. Ibland vaknar jag och allt är fel. Lusten finns inte. Ibland går jag längs kajen då, med snabba steg och Dido i min iPod. Efter ett tag lugnar sig stegen, det känns bättre, demonerna håller inte mitt tempo.
Bad kan hjälpa, jag dränker demonerna i hett vatten.

Bloggen är en startmotor för övrigt. Jag samlar ihop mig, börjar skriva. Jag älskar att få svar, gärna på bloggen. Blogga gärna med mig! Jag blir glad av det.
Jag skrev om det här på min egen blogg /http://evaswedenmark.blogspot.com/
Nu är det flera som funderar på hur man jagar iväg demoner. Dammsugare verkar vara ett populärt sätt. Och vad ska man ha i hörlurarna? Nina Simone, Dido, ja vad har ni? Hur gör ni med era demoner när de vill hindra er från att skriva? Svara gärna, här eller på min blogg! Jag är nyfiken.

Alex och Viveca

Jag älskar Alex Schulman och Viveca Sten. Jag älskar alla som väcker tankar till liv, allra mest om de är helt nya och överraskande. Vi var tillsammans på Dieselverkstan och talade böcker, Alex Schulman var alldeles ödmjukt naken och läste upp ett mess från sin mamma, sedan fick hans flickvän komma upp och visa magen. Viveca glittrade med ögonen när hon talade om det perfekta brottet, hon vet hur det kan utföras och jag tror henne. Själv blev jag helt besatt av mina egna andetag, de hördes i högtalaren men jag talade vidare eftersom jag inte kunde lägga mig ner och dö. Det var riktigt roligt och alla var snälla och några fina damer som heter Gun och Marina satt i publiken, de hade tagit dykarcert och jobbar med psykvård och jag ska få lära mig saker av dem.

Prestationshelvete

Fällan är precis likadan som den brukar vara.
Som om livet förändrades, skrattar ironin!

Idé, struktur, dialog, allt är på plats.
Men fingrarna har helt tappat kontakt med resten av kroppen och jag känner mig så urbota patetisk.
Tills jag inser den gamla sanningen.

Är vattnet grumligt, låt stå.
Fnys, tänker jag och siktar på stjärnorna.

Mig får du inte, du kära prestation!

Läser du poesi?

Vi fick in 8 svar på senaste bloggenkäten, en enkät som ställde frågan: Hur ofta brukar du läsa poesi? Ett ganska blygsamt svarsresultat alltså, som man väl inte direkt kan dra några vidare slutsatser av. Men, här följer resultatet:

3 personer svarade att de nästan aldrig läser poesi eftersom det är för svårt, 3 personer svarade att de läser poesi ibland, mest för syns skull och 2 personer menar på att de läser poesi lika ofta som de läser andra genrer.

Tvivel

"Jag skriver bara för mig själv".
Jamen eller hur.
Då är det väl bäst att du sätter dig på en pinne ute i skogen och karvar in dina texter i barken.
För inte var det väl tänkt att någon skulle läsa det du skriver heller?
"Nej... men det vore väl en bonus. En kul bonus."


Jag hatar att prata med mig själv.

Nyfrälst bloggare

En kommentar, en kommentar sätter efterlängtade ord på just det jag har sökt! Min pappa och jag diskuterade runt detta, vad som har fått oss människor att så explodera i kommentarer, detta uppdämda behov av meningsutbyte. För så är det naturligtvis, möjligheten att ventilera allt det vi lagrar i oss. En liten människa ringde mig en dag och berättade att storebror hade trillat och nästan slagit ihjäl sig, som han uttryckte det. Pappan hade sagt att jag inte fick oroas på min resa för ingen skada var ju skedd men den lille ringaren behövde tala, tala för att bearbeta. Tack Eva för att du får mig att förstå och vet du, du fyllde just den funktionen alldeles utmärkt!

Bloggande, återvänder till frågan om varför. Slår upp tidningen och tänker att jag bara ska läsa fakta, inte enbart åsiktjournalistik, inte cynismer. Men snälla rara, vad är då sida efter sida med staplande om var folk slår ihjäl varandra mest, vilka regioner som vi aldrig kommer kunna hjälpa för det begriper vi väl själva, vilka barn av vår tid som kommer lida värst i sviterna av den ekonomiska förskingringen, är inte det cynism i sin egen högborg för precis allt det har vi själva skapat? Fingret vandrar, oj, en liten blogg om konst, en om musik, en om litteratur, författare som skrattar åt något skapat och flyktigt men ibland fanimej så mycket roligare. Förlåt, förlåt, jag står bara inte ut med all sorg och lidande hela tiden, jag måste få läsa bådadera.


Så en kommentar på en kommentar, ett underbart litet bevis på att jag finns för sådan är ju sanningen: Gulle Caroline, lite sparsmakat blir det här för jag vill ju gärna ha något att säga också. Men tack!

Bokrean inte så het längre

Bokrean kanske snart är en del av historien. I vår enkät frågade vi förra månaden bloggens läsare om de tänkte köpa några böcker under bokrean. Av 33 personer som svarade tyckte 11 stycken att bokrean spelat ut sin roll, 10 stycken att de kanske skulle köpa något men bara om de fick syn på en bok de länge velat ha, 8 svarade att det nog kunde tänkas bli ett och annat spontaninköp och endast 5 svarade att de självklart skulle handla böcker under bokrean.

Åh så nervöst!

Jag har färdigställt ett manus som jag har skickat till min förläggare och nu kan jag knappast andas. Bara så där tryckte jag på knappen och fick iväg en del av min själ, eller vad det nu var för kroppsdel. Ohyggligt besvärligt, snart ligger en färdigtryckt bok i min hand på sin väg till bokhandeln medan jag biter på naglarna över en som inte ens är antagen, mer än muntligen. Är helt ur fas med hanteringen, förskott förhandlas det baserat på siffror från den förrförra boken eftersom den snart tryckta ännu inte har börjat sälja, eller har jag helt gått vilse nu?

Kommentaren och frågor - Jippi!

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar av Lola. Hon skrev en klokt inlägg att man inte jämföra sig med andra. Det jag menade i min blogg var att man ibland jämför ett färdigt resultat med ett utkast eller manus. Mycket orättvist naturligtvis. Har märk samma sak när jag fuskat i att måla. Först tycker jag det är dåligt för jag jämför med det jag målat av (verklighet eller foto), sen när jag bara har tavlan (och glömt hur det skulle se ut) tycker jag det är bra, då ser jag färgerna och glädjen.

Föreläsningen jag höll i veckan var jätterolig, det blev bra stämning och många, många frågor om kattbeteende. Kul!

Att skriva är så mycket, först det ganska ensamma skrivande sedan andra mer socila aktiviter som föreläsningar och bokförsäljning som båda är möten med läsare. Det är det allra bästa.

ett nytt steg mot framtiden

Nu bloggar jag. Nu. Jag. bloggar. Är hopplöst motsträvig annars. Dock vill vara med. Vill också stå med alla er andra på det virtuella torget. Vill känna att jag finns. Bloggar ergo sum. Bloggar jag så finns jag. Är det så? För att vara med sin framtid måste man kanske släppa lite av sitt förflutna, av sina vanor. Ovanor. När skrev jag sist, sliten mellan annat jobb, hem, barn, sjukdom? Bloggen kan bli vägen in i en ny framtid. Hoppas det. Hoppas det. Därute alltjämt grått. När tar vintern slut? Och så vägrar jag betala Victorias bröllop. Kan inte hela svenska folket resa sig som en enda man och vråla Nej nej nej???

Stress

Jag har en deadline.
Men flytet jag hade för två veckor sedan har tvärnitat.
Kämpar för att inte få panik, för vad gör man åt sjuka barn, förvirrade farmödrar och annat jobb som kräver sin tid?
Man bara gör.
Man bara gör och sorterar tankar som krockar, skriver ner i fina anteckningsboken och tänker att det där gör jag i natt när alla andra sover.

Båge

En bok måste handla om någonting, så illa är det. Fackböcker, hmm, kanske vore det något att försöka sig på- innehåll och mening i en och samma lösning. Men det kommer inte att ske är jag rädd, av tusen skäl och fler därtill. Däremot, hjälper andra former. Såg PingPongKingen, en tystlåten studie i vacker gråvit färgskala och förstod det som Russel Brand nästa dag satte ord på. Nej, inte den Russel Brand som är hopplöst vacker och slängd i käften som en manisk stolle, jo den Russel Brand som spelar en otränad, ointellektuell servitör i Bedtime Stories. Lyssnande på godnattsagor förlöste han mig plötsligt genom att med mat sprutande ur munnen skrika "there has to be an arch" - det måste finnas en dramaturgisk båge annars händer ju ingenting! Såklart det måste, och äntligen vet jag vilken den ska bli i den här boken som jag trots att känner att jag behöver skriva.