Lite närmare målet

Fick idag se bilden till det som ska bli min romans framsida.
Jag fick gåshud.
Hjärtklappning.
Han har lyckats fånga känslan i min bok.
Hur lyckades han, tänkte jag. Hur fan lyckades han.
Inget spikat ännu, förlaget vill ha några ändringar.
Men den första bilden, det är den som sitter i mig.

Snart så. I en bokhandel nära dig.




/Sandra

När det händer

När Herta Müller fick veta, då var jag där. Nu är ju inte det alltigenom sant, varken det ena eller det andra, men på sätt och vis. Så jag börjar om. När Herta Müllers svenska förlag samtidigt med resten av Världen fick veta att Herta M hade vunnit, då var jag där. Helt sant den här gången. Tänk att sanningen kan vara så elastiskt. Men jag hade en sedan länge inbokad lunch med min redaktör på W&W, och absolut ingen av oss hade tänkt på att det var Nobeldag. Väl uppe på förlaget surrade det i luften. Det behövdes, en förläggare (min och många andras) hade sagt upp sig samma vecka, en annan hade fått ta avtalspension. Människor var ledsna, och i trappan ner talade vi om Vem-det-skulle-bli. Herta? Så köpte vi lunch, satte oss i den öde personalmatsalen på det stora förlaget, slafsade i oss maten (den förtjänade bättre, förlåt) och såg hur folk flockades framför en storbildstv inne på marknadsavdelningen. Tillförordnad förläggare på W&W hastade förbi mig och sa att åh, du Lina, vi får tala om vad som ska hända med dig efter tillkännagivandet. Om inte något oförutsett händer ... Så vi raskade in, trängdes lite, det fnissades nervöst, allt kändes märkligt internt. Och så hände det, det både väntade men ändå oförutsedda för att inbilla sig ett Nobelpris, nä, det gör man ju inte, inte ens om man är förlag. Men det var Herta M. och jublet var enormt. Jag sveptes med i en våg av jubel, upp på redaktionen, glädjetårar, ljummen champagne och tv, radio, tidningar. Surr, surr, ledsna människor fick för en stund vara glada. Så, jag var där, och det var riktigt, riktigt historiskt och lite magiskt.

Ungdomsböcker

Halvannan meter snö därute, att elda brasa är inte snutet ur näven. Att skriva böcker si så där det också, behövs verkligen en till och en till, jo så klart, för jag kan fylla mitt hus med dem. Men av mig, med mina ord, prydligt möblerade på dess sidor? Slår upp någon av mina böcker, vart fick jag alla ord ifrån? Hallå, hallå ropar jag ner i halsen på mig själv, finns det fler där inne eller ska jag sadla om och bli trädgårdsmästare istället? "Mamma, inte för att jag vill vara dum eller så, men du är ju allergisk mot gräs", suckar dottern över mina utfläkta tvivel. Okej, jag skriver väl då, ungdom för femton plus blir det härnäst. Det är vansinnigt roligt och riktigt urläskigt.