När det händer

När Herta Müller fick veta, då var jag där. Nu är ju inte det alltigenom sant, varken det ena eller det andra, men på sätt och vis. Så jag börjar om. När Herta Müllers svenska förlag samtidigt med resten av Världen fick veta att Herta M hade vunnit, då var jag där. Helt sant den här gången. Tänk att sanningen kan vara så elastiskt. Men jag hade en sedan länge inbokad lunch med min redaktör på W&W, och absolut ingen av oss hade tänkt på att det var Nobeldag. Väl uppe på förlaget surrade det i luften. Det behövdes, en förläggare (min och många andras) hade sagt upp sig samma vecka, en annan hade fått ta avtalspension. Människor var ledsna, och i trappan ner talade vi om Vem-det-skulle-bli. Herta? Så köpte vi lunch, satte oss i den öde personalmatsalen på det stora förlaget, slafsade i oss maten (den förtjänade bättre, förlåt) och såg hur folk flockades framför en storbildstv inne på marknadsavdelningen. Tillförordnad förläggare på W&W hastade förbi mig och sa att åh, du Lina, vi får tala om vad som ska hända med dig efter tillkännagivandet. Om inte något oförutsett händer ... Så vi raskade in, trängdes lite, det fnissades nervöst, allt kändes märkligt internt. Och så hände det, det både väntade men ändå oförutsedda för att inbilla sig ett Nobelpris, nä, det gör man ju inte, inte ens om man är förlag. Men det var Herta M. och jublet var enormt. Jag sveptes med i en våg av jubel, upp på redaktionen, glädjetårar, ljummen champagne och tv, radio, tidningar. Surr, surr, ledsna människor fick för en stund vara glada. Så, jag var där, och det var riktigt, riktigt historiskt och lite magiskt.