Nyfrälst bloggare

En kommentar, en kommentar sätter efterlängtade ord på just det jag har sökt! Min pappa och jag diskuterade runt detta, vad som har fått oss människor att så explodera i kommentarer, detta uppdämda behov av meningsutbyte. För så är det naturligtvis, möjligheten att ventilera allt det vi lagrar i oss. En liten människa ringde mig en dag och berättade att storebror hade trillat och nästan slagit ihjäl sig, som han uttryckte det. Pappan hade sagt att jag inte fick oroas på min resa för ingen skada var ju skedd men den lille ringaren behövde tala, tala för att bearbeta. Tack Eva för att du får mig att förstå och vet du, du fyllde just den funktionen alldeles utmärkt!

Bloggande, återvänder till frågan om varför. Slår upp tidningen och tänker att jag bara ska läsa fakta, inte enbart åsiktjournalistik, inte cynismer. Men snälla rara, vad är då sida efter sida med staplande om var folk slår ihjäl varandra mest, vilka regioner som vi aldrig kommer kunna hjälpa för det begriper vi väl själva, vilka barn av vår tid som kommer lida värst i sviterna av den ekonomiska förskingringen, är inte det cynism i sin egen högborg för precis allt det har vi själva skapat? Fingret vandrar, oj, en liten blogg om konst, en om musik, en om litteratur, författare som skrattar åt något skapat och flyktigt men ibland fanimej så mycket roligare. Förlåt, förlåt, jag står bara inte ut med all sorg och lidande hela tiden, jag måste få läsa bådadera.


Så en kommentar på en kommentar, ett underbart litet bevis på att jag finns för sådan är ju sanningen: Gulle Caroline, lite sparsmakat blir det här för jag vill ju gärna ha något att säga också. Men tack!