Poesin är en underavdelning till musiken

Igår hörde jag någonting rätt så underbart. Jag lyssnade på P1. Eller rättare sagt, jag höll på och pysslade med någonting helt annat och var inte ens medveten om att jag lyssnade förrän meningen liksom lösgjorde sig ur sorlet och studsade ur etern: Poesin är en underavdelning till musiken. Det var den danska poeten Ingrid Christensen som talade. Jag bara måste lyssna på reprisen! (eller äntligen digitalisera mig och lyssna via nätet). 

Jag har ägnat mig åt skrivandet i hela mitt vuxna liv och hunnit läsa en hel del böcker, men ibland tänker jag att allt jag lärt mig om själva skrivandets fysionomi har jag lärt mig vid pianot. Jag var ingen flitig pianoelev - jag hade helt enkelt inte tid att öva - och jag minns mest min pianomagisters tunga suckar och hur han kladdade i noterna och strök under allegro eller forte. Men kanske hade jag inte blivit författare om jag inte tragglat skalor, lärt mig rytmisera och gestalta. För någon gång, i några sällsynta ögonblick frigjorde sig musiken ur spelandet och det var värt allting. Och så är det fortfarande. Även med skrivandet. Att efter ständiga omtagningar plötsligt vara ett med rytmen i några korta sekunder av total närvaro - det är värt allting. 

Jag får resa till Lofoten tack vare katterna

Jag surfar just nu runt på nätet på jakt efter "value for money" resor till Harstad vid Lofoten. Jag har blivit inbjuden att hålla en "oppdretterkurs" (uppfödarkurs) i maj nästa år. Då ska jag gå igenom det mesta i min bok Kattuppfödning, avel och genetik. Jag tänker flyga mer eller mindre direkt ena vägen och flyga via Kiruna den andra och så åka tåg över fjället.
Fantastiskt att kattintresset ger så mycket er än tre gosiga hemmakatter som ibland vässar (en av dem!) klorna på bästa fotöljen.

"Bärböckerna" av Eva och Annica"

Det här är förresten omslaget till den bok två tredjedelar av Emma Vall - Eva och Annica - just nu arbetar med. Det är Lotta Kühlhorn som gjort det här omslaget liksom de tidigare. Hon är suverän!!!!
I bärböckerna har vi med recept - handlingen utspelar sig bland annat kring en italiensk restaurang i Östersund. Har någon ett bra recept med lingon blir vi glada om vi får låna det!

En tredjedel av Emma Vall (Annica) har kommit hem från Tyskland. Det var ett fascinerande möte med studenter som läser svenska i det forna DDR. Dessutom, de älskar deckare. Även om jag var där för att berätta om andra böcker var jag tvungen att berätta om vår Amanda. En ung kvinna i Doc Martins som inte lyssnar på opera, dricker whiskey och har ont i magen (eller har diabetes). Istället har hon Foo Fighters i högtalarna och southern comfort i glaset men hon skålar självklart med Mankell, Sjövall/Wahlöö, Läckberg och alla andra som vill få rätsida på själva tillvaron. Ur ett brottsligt sätt att se på det. (Vilket blir uppenbart i Tyskland.)

De gillade också den mer stilla dramatiken i ett vardagsliv. Allvarligt, som min son skulle säga, vad är mer sant än livet i Östersund? Jag talar naturligtvis om bärserien: Smultron och svek, Vinbär och vemod samt Hallon och hat.

Ett ställningstagande: Det finns inget svenssonliv. Allt som händer människor är allt för dramatiskt för det.

I ren oförställd glädje hade jag dessutom tänkt lägga till en bild av min bok Lappskatteland i tysk översättning. Jag hittade den i en bokhandel nära polska gränsen. Fast jag har tappat sladden som gör att jag kan överföra bilder från kameran till hårddisken. Men kanske hittar jag igen den. Då ni!

Emma Valls bloggvånda!!!

Klart vi ska ha en blogg! Det säger vi till varandra, vi tre musketöser som tillsammans är Emma Vall. Men hur börjar man, hur övervinner man sina djupa teknikångest? Ja, nu har vi i alla fall, med hjälp av FC, tagit ett djupt andetag, kastat oss in i denna nya värld. Vi återkommer med rapporter om vårt skrivande - med mera!
Vi är litet splittrade just nu - Maria är på väg till Aten där hon ska sitta i två veckor i Ariane Wahlgrens fina hus och bara skriva. Stipendium från SFF. Eva har varit där förut - skrivron finns i husets väggar. Eva umgicks då med husets katter som värmde sig vid den tyst spinnande macen. Men katterna finns inte kvar - sägs det. Vi får väl se i Marias rapporter därifrån.
Eva och Annica åker till Göteborg nästa vecka på roligt skolbesök i en massa åttor. Annars är E&A djupt försjunkna i en värld av lingon - skriver på nästa bok i "bärserien" - Lingon och lust ska den heta och dead-line närmar sig.

Jag saknar läsesalen

Jag sitter på biblioteket. Mitt bibliotek. Stadsbiblioteket i Eskilstuna. Hit har jag periodvis återvänt genom hela livet och fyllt på batterierna. Läst mig igenom hylla för hylla. Eller kanske bäst av allt vandrat planlöst och förlorat mig i hyllan "nyinkommet" eller "korttidslån" och låtit slumpen styra mitt läsande. 

Nu sitter jag i en stoppad fåtölj och skriver, med datorn i knät. Biblioteket är med sin tid. Soffgrupp. Tidningshörna. En träffpunkt. Intill mig sitter en grupp män som träffas. De diskuterar trav och Ulla-Bellas smörgåstårta. Jag inser att jag börjar bli nostalgisk, till och med aningen konservativ. Det kanske har något med åldern att göra - jag har trots allt fyllt fyrtio. Jag saknar nämligen läsesalen. De hårda stolarna och borden med slitna gröna skivor. Jag saknar tystnaden och den där stränga bibliotekarien som hyssjade om någon vågade sig på att viska. Jag saknar de diskreta stolskrapen, sidorna som vändes och raspet från en penna. 

Men istället för att ställa mig på barrikaderna och kräva läsesalen återvänder jag till min digitala tillvaro, pluggar in hörlurarna och lyssnar på Keith Jarret. 

Välkommen!

På Författaren har ordet skriver medlemmar i Författarcentrum Öst om litteratur och läsning, om det egna skrivandet, om författarbesök och om annat som fyller en författares dagar och tankar.

Medlemmarna i Författarcentrum Öst är yrkesverksamma författare som skriver inom alla genrer.