Jag saknar läsesalen

Jag sitter på biblioteket. Mitt bibliotek. Stadsbiblioteket i Eskilstuna. Hit har jag periodvis återvänt genom hela livet och fyllt på batterierna. Läst mig igenom hylla för hylla. Eller kanske bäst av allt vandrat planlöst och förlorat mig i hyllan "nyinkommet" eller "korttidslån" och låtit slumpen styra mitt läsande. 

Nu sitter jag i en stoppad fåtölj och skriver, med datorn i knät. Biblioteket är med sin tid. Soffgrupp. Tidningshörna. En träffpunkt. Intill mig sitter en grupp män som träffas. De diskuterar trav och Ulla-Bellas smörgåstårta. Jag inser att jag börjar bli nostalgisk, till och med aningen konservativ. Det kanske har något med åldern att göra - jag har trots allt fyllt fyrtio. Jag saknar nämligen läsesalen. De hårda stolarna och borden med slitna gröna skivor. Jag saknar tystnaden och den där stränga bibliotekarien som hyssjade om någon vågade sig på att viska. Jag saknar de diskreta stolskrapen, sidorna som vändes och raspet från en penna. 

Men istället för att ställa mig på barrikaderna och kräva läsesalen återvänder jag till min digitala tillvaro, pluggar in hörlurarna och lyssnar på Keith Jarret.