fredag 30 januari 2009

Egentligen är jag i Karlstad...

Egentligen är jag i Karlstad (visste ni förresten att "sola i Karlstad inte betyder att det "är så soligt där" utan refererar till en servitris som spred glädje och värme på cafét hon ägde? Det var hon som kallades för "sola i Karlstad"! Så nu vet ni det!).

Det är alltså där jag är, om än inte med kroppen. Den reste till Stockholm där den befinner sig ett kort tag för att vara med på författarcentrums dag. Resten av mig är på Värmlandsoperan. Där pågår repetitioner till en "CirkusOpera" som jag regisserar.

Fast plötsligt, för en stund, då jag hörde alla dessa författare, alla dessa idéer, tankar allt detta mod och denna lust att berätta och denna sal med nyfikna människor, då var jag i Stockholm, hela jag, ej längre kvar i Karlstad, utan på ABF huset i Z-salen, fylld av "ja"... då landade hela jag i Stockholm

tack!

h.

vilken bra dag

massa olika författare,
vissa visste man vilka dom var
andra kanske man borde ha känt till.
det var första gången för mig
på författarcentrums heldag.
man har ju fått en del bokningar genom åren
via just författarcentrum
och tänkt "fan va snälla dom är"
men inte mer än så.
idag skäms jag nästa och har beställt ansökningsblanketter
för att gå med.
alla borde det.
idag var i varje fall en bra dag.

daniel boycioglu

Helena på Författardagen, efter kaffet

Nu är klockan tre och sista passet på årets Författardagen. Sista gänget författare har anlänt under pausen; Carl-Johan Vallgren, Kerstin Gavander, Carin Svensson och Henry Bronett.
Henry som ska prata sist av alla den här långa dagen undrade oroligt om hans skulle ägna sig gymnastiska övningar för att inte publiken skulle somna. Fast vid en närmare titt är det ingen som verkar trött. Återstår att se hur han gör.
Carl-Johan Vallgren går på först. Det är inte som på teve. Han har varken röd kostym eller överdrivet stora snibbar på skjortan. Han har jeans och tröja. Står rätt upp och läser ur sin senaste bok Kunzelmann och Kunzelmann. Om män med flera namn ett enda. Om vin med falska etiketter. En roman om lögner. Jag tänker på hur vilsamt det är, att sitta mitt på blanka eftermiddagen och bara lyssna på en myllrande berättelse. Överväger att lyssna på boken - inte läsa. Och stryka tvätt. Eller resa mycket långt. 
Kerstin Gavander. Hon har just anlänt, med andan i halsen. Hon är lärare och har jobbat hela dagen. Det tar två minuter, sedan står hon där och lyser. Berättar om Loppan-böckerna. Om att våga visa vem man är. Om Fröken Europa. 
Carin Svensson. Hon är förkyld. Kom hem från Nya Zeeland igår kväll. Har rest i trettio timmar. Så där bara. Det vill jag också göra. Nu. 
Hon hon har valt att skriva om en okänd konstnär. Eftersom de är så många fler än de kända. Hon använder en egen släkting som spaljé till berättelsen. Hon är en fiktions-person. Hon säger sådana saker hela tiden. Hon är till synes korrekt, helt och hållet seriös. Men efter en stund börjar humorn krypa fram. Och så säger hon: "Konsten är en lögn som får oss att bättre förstå sanningen." Och läser en underbar dikt av en Nya Zeeländsk författare. Sju år gammal. Helt och hållet okänd. 
Henry Bronett. Han läser en dikt om kärlek. Pratar om det vackraste ordet i det svenska språket: ja.  Hur vi söker ett ja, från den dag vi föds. Bekräftelse. Han är poet. Och cirkusdirektör, men inte idag. Han läser igen. Om kärlek. Bara hans röst. Alla tystnar. Stillar sig. Magi. Och så tar han hela salen med sig på en vandring, han uppmanar oss att blunda och lotsar oss, in i vårt eget hus, vi går uppför en okänd trappa, upp på vinden och där bland gamla koffertar står en stor spegel, där sitter ett barn, genom spegeln och frågan är "vad önskar du dig?"
Dagen är slut. 

Helena Öberg
Oj, inte hade jag en aning om att man hinner med att prata om så mycket på tolv minuter kan jag så här efter att varit uppe på scenen konstatera. Jag fick två minuter över som jag generöst delade med mig av till Inger Frimansson. Jag klockade inte hennes anförande. Så jag vet inte om hon använde sig av dem.
/Petrus Dahlin

Helena bloggar från Författardagen

Tekniken är ju underbar. När den fungerar. Här ska jag kasta mig in i livebloggandet och så fungerar inte min inloggning. Men det finns som tur är vänner i verkligheten. Så jag lånar Linas inloggning. Vi sitter tillsammans med några hundra andra i ABF huset i Stockholm. Det är en av årets viktigaste dagar. I alla fall om man som jag ägnar tid åt Författarcentrum och uppdraget att föra ut litteraturen i samhället. Vi lyssnar till författare. Hela dagen. Och det är helt härligt. Tolv minuter var. Inte mer. Och ändå, tänk vad som ryms på tolv minuter. Jag känner mig fullständigt uppfylld och ända är hela eftermiddagen kvar. 
Just nu pratar Johanna Palmström och Moa Elf Karlén. De skriver sina böcker tillsammans. Om viktiga saker. De turas om att prata. Stöttar, stärker och fyller i. Blir nyfiken på hur de skriver. Måste läsa!
Tänker på en annan sak. Åt lunch med Daniel Boyacioglu. Han funderar allvarligt på att bli brandman. För att slippa sitta ensam hemma i soffan hela dagarna, och dricka te och skriva en eller annan rad. Han vill göra nytta. Som att släcka bränder.
Efter lunchen står Inger Frimansson på scenen. Hon har också varit brandman. Det är kanske så vi ska göra tänker jag, släppa ut en massa författare och släcka bränder. 

Hurra hurra det är författardag idag

Så ljuvligt, all denna förväntan, hur ofta får förväntan och infrielse (nytt ord, kolla inte NE) rymmas i ett och samma rum, ännu mindre sal, zal med Z för så är det på ABF-huset i Stockholm, här och där jag är just nu. Där borde det ha varit ett frågetecken men det är inte. Jag är upprymd och uppfylld av Peter Arrhenius, Lilian O Montmar, Kristian Carlsson, Malin Isaksson, Mats Kempe och åhhhhhhhhhhhhhh: Daniel Boyaciouglu. Så mycket sorg och smärta framförd med ett litet leende där inne i skägget och sen blir det plötsligt så roligt att jag inte kan komma på en enda liknelse. Patrik Rochling, serietecknare får mig att tänka att jag aldrig mer kommer kunna sätta in bilder i ett fotoalbum utan att betänka de tusen andra möjligheterna och Malin Isaksson, hon har verkligen satt griller i huvudet på mig. Genast och nu på en gång ska jag ringa till förlaget och föreslå att vi klipper upp romanen A & E i delar, lägger till en ljudfil med intervjuer med karaktärerna och så får vem som vill skriva slutet, stoppa det där slutkorrekturet NU. Just nu talar Cecilia von Storkirch om skitlöner för bibliotikarier och eftermiddagen, jag längtar och så är den ju samtidigt här. Massor kvar, mix n' match i sant salig blandning, nästa gång bör ni alla vara här och då kommer det att behövas ett helt cirkustält så mitt i meningen med livet är det!

onsdag 28 januari 2009

Liveblogg från Författardagen!

Tidskriften ViLÄSER kommer att liveblogga från Författardagen på ABF-huset på fredag. På så sätt kommer även personer som inte kan närvara på fredag att kunna ta del av dagen. Väldigt roligt! Läs mer här.

Mobilabbonemang och motorcykelboots

Roligt, att man kan ha så roligt i ett rum med bara några avklädda bord och stolar. Ska nu kasta mig ut på hal is och påstå att bästa, det allra bästa sättet att möta nya människor på är genom ett delat intresse. Lägg därtill en lika avgrundsdjup skräck för att bli blottat rätt in i den ömma själen, skaka båten lagom behagligt vid första seglatsen, glöm flytvästarna på land fast jag vet att man inte får och segla. Se er om, han som kör ut posten skriver, tjejen i baren på Ålandsfärjan, barnens gymnastikfröken, hon som vill sälja dig nya mobilabbonemang skriver och dessutom hade vår lärare motorcykelboots. Bara en sån sak!

tisdag 27 januari 2009

Skriva i cirklar

Jag ska gå på kurs, skrivkurs. I hemlighetens namn vet jag att det finns andra författare som fortsätter att göra det, bygga ut sin verktygslåda för blir den proppfull kan man alltid köpa större. Jag ska lära mig hantera spänning, "det här manuset har ju allt, utom spänning förstås" sa min agent om mitt försök till något häpnadsveckande, så nu bär det iväg. Skrivarakademins fördjupningskurs i Krim och thriller, dispens till fördjupningen har jag tillskansat mig genom två terminers Författarskola. Vi i Sverige är jätteduktiga både på att läsa och skriva, och jag är lite nervös fast jag egentligen vill skriva om mörkrets andra avigsida - kan man älska den som är dum om man vet att den är dum på riktigt? Har läst att min lärare dricker Coca-cola för att hålla sig vaken under lektionerna, undrar om jag ska ta med mig en flaska till honom eller om det likställs med ett äpple till fröken?

söndag 25 januari 2009

Om och om och om igen!

Jag ligger under kudden och gömmer mig. Uppe i det stora huset på den besvärliga gatan i stan där min roliga redaktör häckar, där har hon och korrekturläsaren minsann hittat något i mitt manus som de strängeligen vill tala om. De undrar om jag kan komma dit, men likt ett tvärsäkert barn vägrar jag. Norrbro är avstängd, min bil för stor att parkera och alls köra annat än i min snöiga hemmabacke för del delen, tusen och en anledningar finns till att jag inte vill ha med det där manuset att göra någon mera gång. Sist höll jag på att skriva om det helt och hållet, fingrarna håller sig inte i styr. Smiter iväg på yoga, mitt riktiga jag skymtar förbi i spegeln, det är den personen jag behöver få kontakt med nu när jag har flytt ut ur Agnes hjärta Edwards värld. När i hela fridens namn är en bok äntligen klar? 26 mars svarar de bergsäkert på förlaget och någon tröst finns det väl i det.

fredag 23 januari 2009

Till Alexander!

Tystnaden, den som ekar i huvudet, ibland drar igenom som ett brus. Den som stjälps eller ett tu tre avhjälps av en treårings nakna skratt, sådant som sker mitt i händelsen. Vuxna, vi är amputerade människor som måste gå på yoga för att få balans, eller se en snutt Björn Gustafsson på youtube som muntration, vi som inte får gråta över blöta vantar. Blöta vantar tar också hand om tid, tid som blir till tankar som det växer ord ur. Sådana ord som du skriver, så fina. Spar dem till din växande treåring, tänk att ha en sådan pappa!

torsdag 22 januari 2009

Lusten är tillbaka

Ibland undrar jag vart det tar vägen.
Den där totala tystnaden som kan bli.
Tröttheten.
Någon sade mig en gång att det där trötta kan vara att man är ledsen.
Ibland.
Nog är det väl så, för när solen skymtar förbi som en blinkning då undrar jag ånyo; vad katten gör jag här? Det tar tid att minnas, varför jag är kvar.

Idag kom snön och min lilla är tre nyss fyllda.
Jag hämtade på dagis och hon upp i famnen.
Ivrig om dagen och varje händelse följdes med drama.
Ledsen för att Hugo kastade en boll. I huvudet.
Glad för äpplet. Arg för vantarna blev blöta och det blev kallt och så var det något om snöbollen.
Kvällen försvann och vi tvättade i tvättstugan, lagade mat och tittade på filmen.
Tills hon var så trött att skratt blev till gråt, så somnade hon nyss.
Jag nästan med henne, bredvid, lycklig.
Det är en gåva att få vara hennes pappa.

Nog är det väl så att när snön faller och det blir lite ljusare, att det blir lättare att minnas vad jag gör här. När jag får kasta snöboll med min dotter och hennes skratt skallrar på gården.
Då kommer glädjen.
Och lusten att skriva, igen.

onsdag 21 januari 2009

Lär mig bloggspråk, snälla rara!

Jag gillade Obamas installationstal för att han kunde så väldigt många fler intressanta ord än de flesta politiker, ett rent nöje att höra dem på prydlig engelska. Obama låter inte amerikansk, mera världsvan. Han vred på huvudet åt alla möjliga håll, han har en lika förtroendeingivande röst som President Palmer i 24 och han dansar med sina ungar. Jag har faktiskt inget riktigt minne av vad han egentligen sa men det är nog inte heller meningen, allting är i framförandet. Så talar han bloggspråk förklarar Göran Rosenberg och det är bra. Det gör inte jag men jag ser vilka bloggare som gör det. Kan någon lära mig vad det är jag ser?

tisdag 20 januari 2009

Kulla Gulla i vankelmod

Dripp dropp låter det i mitt kök, det är droppen som urholkar hjärnan. Kanske menade jag stenen, det hade jag gjort om det var utomhus, men nu är det inomhus och alla bokidéer, alla kloka tankar verkar ligga till sig där i fukten. Korrekturbunten är enorm, förvisso bara kopierad på en sida för att spara mina handleder, nästa gång ska jag be om att få på båda för att spara träden och utrymmet i postbilen istället. En sådan enorm massa ord, hur ska jag någonsin få ur mig några nya? Nästa bok blir en tidsflykt bakåt, jag ska skriva en tredje och avslutande del på min replik på KullaGulladramatiken. Just nu är mina hjältar och hjältinnor mellan 35 och 55, så ska jag sadla om och veta hur det är att vara 25 igen. Dripp dropp, vattendroppen som har urholkat hjärnan.

måndag 19 januari 2009

"Gömda" och sanningen

Sanningshalten ifrågasätts i “Gömda” och Liza Marklund kallas lögnare.
Jag tycker hela den här diskussionen är fullkomligt befängd och undrar verkligen vad det är folk inte fattar.

Jag skrev boken “Maskrosungen“ som kallas “En sann historia” av förlaget.
Det är det.
Det är min sanning.
Boken är proppad med journaler, polisrapporter och utlåtanden från Socialtjänsten, vilket alltså går att kontrollera. Allt är sant.
Mina upplevelser är också sanna - ur mitt perspektiv.
Hade min pappa skrivit boken, hade det låtit på ett annat sätt.
Hade min farmor skrivit den, hade ni fått ett tredje synsätt - av samma sanning.

Liza Marklund har skrivit “Gömda”, baserad på uppgifter som lämnats till henne, sanna uppgifter enligt uppgiftslämnaren.
Liza Marklund valde att tro på uppgifterna.
Hade hon fått annan information skulle boken haft en annan vinkling - men fortfarande varit sann.
Faktiskt.


Det är det här jag menar:

- Men det är Maria Erikssons sanna historia, som hon upplevde den, en partsinlaga, hävdar Liza Marklund.

och

- Människor har misstolkat “Gömda” och trott att detta är en journalistisk, objektiv sanning som presenterats, men det är det inte. Det är Mias sanning.


Texten är tidigare publicerad här.

fredag 16 januari 2009

Grader i helvetet

Det som igår var imorgon är idag. Framtiden är här, likaså mitt korrektur. Ett klick bort från mina ögon, jag tycker att bilagan fladdrar till på skärmen. Lugnt och tålmodigt förklarar jag för mig själv att jag måste läsa rubbet. Obehaget är bekant, men inte det samma som alla de gånger jag har tvingat mig igenom helvetesskildringar från framtiden: ni vet Orwells 1984, Margaret Atwoods The handmaid's tale, i viss mån Martin Amis London Fields. Då var det skräck för en avlägsen värld, nu är den här och allt vi har att välja på är att rädda den. Hur, läs den här bloggen http://goraskillnad.blogg.se. Att läsa korrektur till Agnes hjärta Edward framstår i jämförelse som en promenad i stilla vårregn och alls inte så farligt.

onsdag 14 januari 2009

Apropå det där med färdig ...

Om jag verkligen tror på något måste jag kunna försvara det till förbannelse, och kanske ett stycke därtill. Med barnen är det inget problem, inte heller med kaprifolen vid husknuten men med vissa uttryck i mina böcker kan det gå värre. Idag har jag blivit av med mina kapitelavskiljare, små söta symboler som till slut betydde noll och intet för mig. De var kul så länge de varade, nu återstår bara några väna asterixer eller liknande, kanske blommor eller hjärtan. Men du har en del 2, sa min redaktör Katarina tröstande, om du vill kan vi ju ha en del 1 också. Jag antog erbjudandet helt osett. Korrekturet kommer ju snart!

På´t igen

Det finns saker jag tänkt på under den här månaden då jag befunnit mig närmare hängmattan än datorn.
Vad ska jag skriva nu då?
Det ligger ett manus, eller två är det ju faktiskt, på någon redaktörs bord.
Så.
Jag har vilat mig nyfiken igen.

Sandra

måndag 12 januari 2009

Brott och belöning

Måndag, ny bok, så enkelt det låter. Vilken tur att julen behövde städas ut innan jag hann fram till datorn. I yrket författare ingår självrannsakan i arbetsbeskrivningen. 24 timmar tog det innan jag var tvungen att kika igenom det slutredigerade manuset av Agnes hjärta Edward, två upprepningar, ett stavfel, sedan gick jag på basketmatch och fick tag i en livslevande kriminalkommissarie att bolla ont uppsåt med. I den nämnda A hjärta E söker sig flickan Lisbeth reda på en egen Leif GW, inte för att hon behöver en krimmare men väl en stark och stadig surrogatpappa. Jag i min tur behöver en krimmare till trovärdighet och kittling inför den där boken jag aldrig började skriva idag. Men roligt hade jag där på basketläktaren, tänk vad man kan hitta om man bara söker.

fredag 9 januari 2009

Relativitetsbegrepp

I författarsammanhang betyder uttrycket färdig nästan ingenting. Det betyder absolut någonting, för en dag är boken tryckt och existerar, men vägen dit är lång och guppig. Första gången jag var klar med min nya bok gav jag den som julklapp till min agent varpå hon i sin tur skickade vidare till min muntra förläggare. "Definitivt klar" sa hon, "om du vill ge ut en experimentell studie i klaustrofi". Det var förra året, förra julen, förra januari. Så här sitter jag nu, minst hundra varv senare och är färdig, med slutredigeringen. Nu återstår bara korrekturet och tryck och med enormt stor tur, möjlighet att korrigera en första upplaga eller en pocketversion. Ibland vill jag vara som Beppes Sigrid ...

torsdag 8 januari 2009

Tankesnurror till kvällsmat

Kanske 1993 på våren eller så spelar det ingen roll, jag hade en halv tå kvar i ett flyende London, Läste Guppies for tea och ville vara som Marika Cobbold Hjörne. Oförhappandes, såsom i förbifarten, blanda det kargt bohusländska som jag så längtade till, med det skruvat humoristiskt engelska. WH Smith hade tapetserat med hennes böcker och allt jag ville var att få uttrycka min beundran. Nu är det gjort, bara ynka 16 år senare hittade jag henne på bokcirklar och hon svarade mig direkt, kan ni begripa sådan sällsynt lycka? Såklart ni kan. Vidare har min författarkamrat Maria Ernestam och jag bestämt att mejlkorrespondens skulle behöva olika färgade flaggor; en på nivå med ett vykort, en som korrespondenskort och ett på nivå med ett traditionellt brev. Brev besvaras alltid, korrespondenskort inte nödvändigtvis om man inte vill och vykort inte alls, de är bara käcka tillrop! Bra va, fast allt det där visste ni också säkert redan.

torsdag 1 januari 2009

Jag vet ingen som verkligen behöver blogga. Jag behöver inte blogga men nu gör jag det igen, för att det är lite roligt. Ibland är det ännu roligare, fast när det blev tråkigt en gång slutade jag tvärt, jag gör ofta så. En gång bloggade jag dubbelt, hos Månpocket och Tara, till slut gick jag vilse i mitt eget huvudsnurr. Den här gången bloggar jag för att inte trassla in mig så värst. Det har blivit 2009, det år jag så smått har gått och väntat på. Visst är det hemskt och förkastligt att längta bort tid genom att önska sig fram till annan, men ibland kan jag inte låta bli, speciellt inte i år. Imorgon ska jag träffa min redaktör, vi ska krysta fram min bok, mellan 10 och 12 ska se vad som kan kastas ut med badvattnet och sedan börjar resan. Kanske bloggar jag för att jag är aningens nervös. Jag tror det.