Henry som ska prata sist av alla den här långa dagen undrade oroligt om hans skulle ägna sig gymnastiska övningar för att inte publiken skulle somna. Fast vid en närmare titt är det ingen som verkar trött. Återstår att se hur han gör.
Carl-Johan Vallgren går på först. Det är inte som på teve. Han har varken röd kostym eller överdrivet stora snibbar på skjortan. Han har jeans och tröja. Står rätt upp och läser ur sin senaste bok Kunzelmann och Kunzelmann. Om män med flera namn ett enda. Om vin med falska etiketter. En roman om lögner. Jag tänker på hur vilsamt det är, att sitta mitt på blanka eftermiddagen och bara lyssna på en myllrande berättelse. Överväger att lyssna på boken - inte läsa. Och stryka tvätt. Eller resa mycket långt.
Kerstin Gavander. Hon har just anlänt, med andan i halsen. Hon är lärare och har jobbat hela dagen. Det tar två minuter, sedan står hon där och lyser. Berättar om Loppan-böckerna. Om att våga visa vem man är. Om Fröken Europa.
Carin Svensson. Hon är förkyld. Kom hem från Nya Zeeland igår kväll. Har rest i trettio timmar. Så där bara. Det vill jag också göra. Nu.
Hon hon har valt att skriva om en okänd konstnär. Eftersom de är så många fler än de kända. Hon använder en egen släkting som spaljé till berättelsen. Hon är en fiktions-person. Hon säger sådana saker hela tiden. Hon är till synes korrekt, helt och hållet seriös. Men efter en stund börjar humorn krypa fram. Och så säger hon: "Konsten är en lögn som får oss att bättre förstå sanningen." Och läser en underbar dikt av en Nya Zeeländsk författare. Sju år gammal. Helt och hållet okänd.
Henry Bronett. Han läser en dikt om kärlek. Pratar om det vackraste ordet i det svenska språket: ja. Hur vi söker ett ja, från den dag vi föds. Bekräftelse. Han är poet. Och cirkusdirektör, men inte idag. Han läser igen. Om kärlek. Bara hans röst. Alla tystnar. Stillar sig. Magi. Och så tar han hela salen med sig på en vandring, han uppmanar oss att blunda och lotsar oss, in i vårt eget hus, vi går uppför en okänd trappa, upp på vinden och där bland gamla koffertar står en stor spegel, där sitter ett barn, genom spegeln och frågan är "vad önskar du dig?"
Dagen är slut.
Helena Öberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar