tisdag 17 februari 2009

Läsaren

Jag skrev ett brev till min pappa en gång.
Sextiotre A4:a sidor långt var det och jag förklarade hur det lilla barnet i mig mådde efter hans år som missbrukare.
Det var ett ärligt brev med mycket sorg och ilska men framför allt mycket kärlek.
Han såg inte det.
Han såg det han ville se, att jag var orättvis, och jag tänker att det är så det är.
Oavsett vad jag skriver finns det en mottagare som bestämmer vad det står.

1 kommentar:

Anonym sa...

tror du har väldigt rätt där. Tänker genast på de kommentarer silverfisken fått på sina inlägg om bränderna i australien. Hur flera gånger försöker förklara hur han menar och tänker men ändå idiotförklaras i flera kommentarer. De har bestämt sig för vad han skrivit. Även om han faktiskt skrev något annat.