Köttälskare

Just nu fastar man här i Etiopien, om man är kristen vill säga. Men på lördag, vid midnatt mot söndag, är det över, och det firar man med en stor fest. Under 60 dagar har man inte kunnat äta nåt från djurriket: kött, smör, ägg, ost och så vidare. Jag vet inte om ni känner till det redan eller inte, men etiopierna älskar kött. Helst ska det ätas rått, men inte som våra råbiffar där man blandar ut köttfärs med kapris, rödbeter och äggula. Nej då. På restaurang ställs stora köttstycken fram, vi pratar tre fyra kilon här, och ur dom skär var och en ut lagom stora köttbitar. Innan man slukar dom doppar man dom i en dippsås gjord på sprit, burberry (chilipulver) och senap. Man sköljer ner köttet med stora mängder fatöl. Alla utlänningar här säger att det är farligt, man får obotliga sjukdomar och ett kortare liv. En pappa på mina barns skola, som jobbar med boskapsuppfödning, säger att han under inga omständigheter skulle smaka ens den minsta lilla gnutta av det råa köttet. Han säger att alla sjukdomar vi i väst inte vill att våra boskap ska ha finns här, inklusive galna kosjukan. Men jag vet inte. En etiopier jag känner säger att det är farligare att äta tomater. Och det ligger faktiskt nåt i det. Hygienen är förfärlig här och alla frukter och grönsaker som äts utan att skalas är en hälsofara. Jag har haft tre allvarliga fall av amöba sen jag kom hit … Så fort det är en stor högtid samlas familjerna och äter rått kött. Man köper djuren levande och familjeöverhuvudet slaktar det hemma vid huset. Den senaste veckan har djuruppfödarna tagit sina getter, lamm och kor till Adiss för att sälja dom. Dom samlas på vissa platser och lyckas hålla ordning på vems djur som är vems genom att sprejmåla dom. Det ser rätt kul ut med rosa, gröna och blå getter vid vägkanten. Dom köps levande och fraktas hem på taxitaken eller med ett lasso, ibland tar någon helt sonika tag i sin nyinköpta gets bakben och styr den hemåt som en skottkärra. Dagen efter en såna här köttfrossor är dikena fulla med skin, benknotor och djurskallar.

Magnus Ljunggren