Att ta ansvar för sina ord

Står under en regntung himmel och packar böcker i barnens gamla badbalja. Det är höstvinter och marken under pallen som böckerna står på är vattensjuk. Åttahundra böcker. En hel pall av europastandard. Inplastade men ej buntade. Levererade till mig utan kostnad från förlaget som skändligen har misslyckats med att sälja ut upplagan av den ungdomsbok som jag har skrivit med mitt förbannade hjärteblod. Minns hur jag satt på bibblan och smågrät lite när en av bibliotekarierna visat mig BTJ-recentionen, långt innan jag fick ett utdrag av den från förlaget, två recencenter som såg vad jag skrivit, som fattade orden, som begrep vad jag menade.
Någon fattar. Böl, snyft.
Några möten med tjejer som har läst om Irma med svansen och tänkt att precis så. Precis så märkligt är det att vara tjej.

Jag bär in böckerna. Balja efter balja, och staplar dem på vardagsrumsgolvet för senare åtgärd. Tänker optimistiska tankar: De skolor som bokar in mig för författarbesök kan få en klassuppstättning av boken! Toppenidé, verkligen. Ser framför mig massor med författarbesök, givande möten med ungdomar och barn som har läst och fattat. Mina bokstaplar kommer att krympa och försvinna på ett kick!
Fast något hundratal får jag nog lämna i förslutna sopsäckar på svärmors kallvind och glömma bort. Jag har varit med förr. Och inte kunde jag ana att åttahundra böcker var SÅ innihelvete många. Jag bygger twin towers och quadruple towers på golvet och tänker att ungarna kan få ta de jävla böckerna och använda dom som kapla, fan.

Men häromdan stod det i Aftis att IKEA köper 200 pallar med såna här böcker varje år, att använda för att skapa stämning i hyllorna i sina fejkvardagsrum i sina fejkhem i sina varuhus.

Oh the horror!

Det börjar dugga. Jag måste skynda mig.

Jag tar ansvar för mina ord.

Men jag kunde väl ha fått några pallkragar att plantera persilja i åtminstone.