Definition av förlag

Det jag anser främst skiljer ett förlag från en bokmaskin är marknadsföringen (och kanske distributionen, men nu när böcker utgivna av båda slagens företag kan beställas på nätet håller just den distinktionen kanske på att suddas ut).

När jag jobbar mot ett förlag levererar jag ett manus, får det i bästa fall antaget, och får om jag har riktig tur kontakt med en kompetent förlagsredaktör som jag kan diskutera med - men snart fyrtio års förlagskontakter har lärt mig att inte hoppas för mycket på förlagsredaktörers kompetens.

Men sedan kommer det viktiga:

Om ett förlag har givit ut min bok är det förlaget som ser till att skiten/mästerverket marknadsförs. Förlaget har satsat kapital, och har intresse av att få tillbaka pengarna.

Om jag själv måste satsa pengar handlar det i bästa fall om en bokmaskin, i värsta fall om så kallad Vanity Publishing - företag som kräver betydligt mer betalt än de själva behöver lägga ut, och som lever på den marginalen, och som högaktningsfullt skiter i om böckerna säljs eller inte.

En seriös bokmaskin tar inte mer betalt än den måste. På Lulu, och jag förmodar att det är likadant på Vulkan, betalar jag självkostnadspris för de eventuella pappersböcker jag själv beställer (som print-on-demand, så kapitalutlägget blir minimalt; dessutom inget köptvång); för att lägga upp boken, och för eboksversionen, betalar jag inte ett öre.

Men inte heller en bokmaskin sköter marknadsföringen. På Lulu kan man i och för sig köpa vissa tjänster i den riktningen, men man måste inte.

Och det här är kanske det största problemet för oss egenutgivare: hur hitta (om möjligt betalande) läsare?

Det är nackdelen med att ge ut själv. Fördelen är att man inte råkar ut för många förlags osed att behandla böcker som färskvara, och mala ned restupplagan efter bara ett par år.

Intressant om egenutgivning

Jag upptäckte Vulkan för ett tag sedan. Därefter de andra. Blurb till exempel som på ett sätt kommit längst. Det är lite speciellt att via ett prgram tanka hem en hel blogg och se den visuellt i bokform. Rent tekniskt har de kommit långt och jag förstår att Vulkan är på väg också.
Men det jag fastnar för och reflekterar kring är begreppet "Förlag".

När blir ett förlag ett förlag?
I bedömningen av manus? Valet av redaktör? Kvalitetskontrollen? Erfarenheterna? Ryktet? Är piratförlaget, ett förlag? Eller är det förmågan, som det stod om i det fina reportaget om Dorotea Bromberg i DN, att pricka rätt?

Jag valde förlag av många av anledningarna ovan och har gett ut såväl på etablerat som i egen regi. För den som vill guida en novis i branschen, får ni gärna, mer än gärna återkoppla just vad är ett förlag. En intressant frågeställning...

Om egenutgivning och bokmaskiner

I begynnelsen var Författares Bokmaskin.

På sistone har talats en del om Vulkan, som ibland missvisande kallas "förlag". Det är det inte - det är en bokmaskin det också, fast nätbaserad (en lösning som inte var aktuell när Författares Bokmaskin grundades).

Dessutom är det, precis som Japp, en kopia av ett utländskt original.

Och numera kan man ju köpa Mars även i Sverige.

Som Japp förhåller sig till Mars (chokladbiten, inte planeten eller krigsguden), så förhåller sig Vulkan till Lulu.

Som jag började använda mig av redan innan Vulkan fanns.

Min utgivning där hittar ni på

http://stores.lulu.com/gunnargallmo

Vulkan är väl i och för sig bättre anpassad till svenska förhållanden (förmodar jag), men eftersom jag ger ut böcker inte bara på svenska utan också på esperanto och engelska passar det mig bättre att stanna hos Lulu.

Gunnar Gällmo

Sista raden färdigskriven

Nu är det gjort! Vi är färdiga med Lingon och Lust. Den pirrande känslan när man lämnar in ett manus. Sista raden är färdigskriven. 255 nya sidor, ångest in i det sista... blir det bra. Tillräckligt bra? Och den märkliga tomheten. Pling, manuset går iväg. Och dagarna som varit intensivt fyllda med skrivande in i det sista ska nu fyllas med något annat. Mycket väntar, mycket har försummats den sista intensiva skrivperioden, det finns saker att ta igen. Men man känner sig... lite tom? Eller hur?

Operans språkpolitik

Stockholmsoperans tilltag att spela svensk opera för svensk publik på engelska kommenteras på

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.6207962

Apropå det där bjällerklingklangsbingbanget...

Och jag önskar mig att vi tar mod till oss och vågar. Vågar när vi lägger märke till att det behövs. Den är inte en så värst märkvärdig vågning. Inte alls. Endast en liten vågning, en vågning som kunde bli något lustfyllt, så är den. Och den kräver bara att man säger till en aning. Inte mer, inget annat. Det önskar jag mig, att vi inte härdar ut i det tysta. Ett; "sänk, tack!", är allt som behövs.

När vi höjer rösten för att höras, fast vi sitter intill varandra. När vi slutar prata för att kraften att överrösta inte längre fins, då hjärnan blir trött och stum för att den drunknar i oljud - att vi bara säger; "sänk, tack!". Bara det.

Och det ska inte sägas ovänligt, eller irriterat, det är inte fråga om att skapa konflikt. Nej, snarare ska det sägas med respekt och ödmjukhet, ett vänligt "sänk, tack". När det spelas "vad som helst" och högt. När bakgrundsljud blir till framgrundsmur. När där bankar en "sub-woffer" i magen, det är då man kan säga "sänk tack". För ingen tänker sig väl att människor ska röra sig i det, finnas i det? Varför ska vi finna oss i det? På kaféer, i hissar, i affärer, på offentliga toaletter och arbetsplatser. På gator utanför shoppar, i julstånd, på torg, i flygplan och på tåg - överallt det där ständiga ljudandet, det där kackafoniska "bla bla bla -andet" som ger trumhinnor smäll och tanken att domna.

Så jag önskar jag mig att vi vågar ljuda ett ödmjukt: "sänk tack".
Det skulle vara fint. Så vi hör varandra igen och vad vi tänker.
Så vi får plats att känna efter vad det är vi längtar efter...
de glada helgerna får plats...

ibland behövs det sänkas för att höras...

henry bronett©08

Gudstro och yttrandefrihet

En högpigmenterad president ser USA ut att få nu.

Men en uttalat ateistisk president?

Lär dröja.

Just nu rasar en strid mellan kristna och ateister på reklamplats på bussarna i Washington DC. Jag kommenterar den på

http://tinyurl.com/6x64vg

Gunnar

http://stores.lulu.com/gunnargallmo
http://metrobloggen.se/esperanto