Bilar

Addis Ababa kan vara alla bilars sista viloplats. Det är hit dom söker sig när det är dags att dö. Jag tror att alla bilmärken som någonsin tillverkats rullar i trafik här. Förutom Saab, faktiskt. Har inte sett en enda, och jag vet inte om det säger nåt om anledningen till krisen i det företaget? Annars rullar alla pappas bilar från min barndom här: Hans Opel Olympia från 59, Ford Taunus 17m från 63, till och med en Ford Anglia, som vi hade under ett par månader i mitten av sextiotalet, har jag sett. Dom flesta bilarna är från åttiotalet och är tillverkade i Japan (Toyota, Nissan och Mazda är vanligast) eller i det gamla östblocket, Lador och Nevor. Men man är inte så noga med märkena här. Det finns affärer där kan man köpa såna där skyltar man har bak på bilen som talar om vilket märke man har, man kan faktiskt köpa kylarmärken och navkapslar med namn på också. Så en bil kan ha Toyota bak, Nissan fram och Mercedes som navkapslar. En del bilar förstår jag inte hur dom kan hålla ihop. ( En del gör inte det heller, vägkanterna och uppförsmotorna är fulla av bilar som inte klarat sig igenom dagen) Dom har så dåligt balanserade hjul att de skulle kunna fungera som en åkattraktion på Gröna Lund. Givetvis finns alla dom nyaste lyxåken här också, Humrar och Mercor och Toyotor . Dom officiella bilarna för premiärministern och presidenten är Mercedesbilar från sent sjutiotal. Det ser inte så där vidare mäktigt ut. Det är alldeles uppenbart att man inte haft pengar att lägga på nya paradbilar. Och det ska man kanske vara glad för. Dom flesta etiopier har ingen egen bil. Det finns viss busstrafik, men dom flesta åker taxi. Det finns två versioner. Små blå/vita Lador som fungerar som våra taxibilar hemma. Fast utan taxameter. Man får förhandla fram priset innan man ger sig iväg. Dom är i rejält dåligt skick och sist jag åkte till flygplatsen med en sån fick han som körde rulla igång bilen varje gång han stannat för rödljus. Sedan finns det vans, dom flesta är tillverkade av Toyota, och dom får ta fjorton passagerare, men oftast tar de fler än så. Dom kör bestämda rutter, ungefär som en buss, och man betalar per hållplats. Dom är många, kör fort och vårdslöst och orsakar dom flesta olyckorna här. Chaufförerna jobbar långa skift och håller sig vakna med hjälp av Chatt (Som är en laglig drog här, och ska uttalas på samma sätt som det man gör på internet. Min chaufför säger att det är lagligt bara för att Premiärministern tycker att det är så gott…).

Magnus Ljunggren

Back in business

Ibland går det fort. Det var väl i förrgår jag skrev om Cokes problem med utländsk valuta och effekterna det fick. Men nu Coca-Cola är tillbaka och deras lastbilar rullar i trafiken igen, männen sliter med sina kärror, och affärer och restauranger säljer den svarta drycken. Och jag kan åter ansluta mig till Coke-sidan av livet. Det enda som inte är som vanligt är priset. Som jag skrev höjde Pepsi priset till det dubbla när de blev ensamma om att sälja svart läskedryck från USA. Nu när Coke är tillbaka trodde jag att priset skulle återgå till det gamla. Men icke sa Nicke. Här hade man tydligen upptäckt att folk var beredda att betala betydligt mer än man tidigare trott. Så vi har kvar det dubbla priset, men vi kan i alla fall välja på två olika sorter.

Magnus Ljunggren

Den svarta drycken

Bland det första jag la märkte till här var en slogan från Coca-Cola: Join the Coke-side of life. Vita bokstäver på röd botten, omgiven av gula livfulla blommor. Den stod på sidan av Coca-Cola bilarna och på små kärror som rymde ett tjugotal backar och som gubbar slet med. Jag menar, Addis ligger på sju bergslutningar. Det är med andra ord gott om uppförsbackar, och inte är det särskilt mycket lättare att hålla emot när det går brant utför. Ofta genar männen med kärrorna genom rondeller och korsningar, och bryr sig väldigt lite om att vara på rätt sida av vägen. Och jag är inte helt säker på att the Coca-Cola Company ville ha sin slogan om the Coke-side ihopkopplad med deras slit och släpet. Och så är det inte heller längre. För en dryg månad sedan la Coke ner sin verksamhet och bilarna och kärrorna försvann, och ännu värre, givetvis, alla jobb som fabriken gav. Jag handlar hos en tjej som har en liten shop på gatan ovanför mig, ett bokstavligt hål i väggen där jag köper mjölk, ägg, kaffe, mjöl, ris och annat torrfoder. Och så läsk och bubbelvatten. När hon först sa att Coke lagt ner trodde jag henne inte. Men efter tre dagars spekulationer och ryktesspridningar i den internationella communityn så var det bara att inse faktum. Den svarta drycken fanns inte längre. Det första som hände var att Pepsi dubblade priset och det är väl det som menas med att marknaden arbetar för ens bästa… Det florerade en mängd olika rykten om olika anledningar till att Coke var ute ur bilden. Nån hade dörr i fabriken, det hade kommit gift i nån tank, eller att etiopierna inte klarade av att hålla tillräklig hög kvalitet så koncernen drog sig ur. Men inget var sant. Nu vet vi varför. Företaget hade brist på utländsk valuta. Den etiopiska Birren är inte direkt attraktiv, och inget man kan växla hur som helst och Coca-Cola kunde inte köpa råvaror för att hålla igång tillverkningen. Kapsylerna var tydligen det största problemet.

Magnus Ljunggren

Hallå, hallå, det är dags nu!

Limbo är en liten plats, en transportsträcka, kanske en hängbro, där jag står, stampar, klänger, vankar. Jag ska ge ut en bok, ungefär som om ingen har gjort det tidigare. På Världsbokdagen, ungefär som om en ny bok, denna dag, kommer utgöra något märkvärdig. Men det är den, för den är min och så himla enkelt är det inte att få till det. Så jag ska klättra uppför Katarinahissen, eller så åker jag för tio kronor om inte priset har gått upp, stå där uppe på bron och även om jag skriker i motvind så kommer åtminstone jag att höra: hallå, jag har skrivit en bok och nu är den här.

Vårproduktivitet

Skriver ungdomsbok på balkongen.
Hawaiian Tropic spf 4 anno 2009. Trevligt, trevligt.

Köttälskare

Just nu fastar man här i Etiopien, om man är kristen vill säga. Men på lördag, vid midnatt mot söndag, är det över, och det firar man med en stor fest. Under 60 dagar har man inte kunnat äta nåt från djurriket: kött, smör, ägg, ost och så vidare. Jag vet inte om ni känner till det redan eller inte, men etiopierna älskar kött. Helst ska det ätas rått, men inte som våra råbiffar där man blandar ut köttfärs med kapris, rödbeter och äggula. Nej då. På restaurang ställs stora köttstycken fram, vi pratar tre fyra kilon här, och ur dom skär var och en ut lagom stora köttbitar. Innan man slukar dom doppar man dom i en dippsås gjord på sprit, burberry (chilipulver) och senap. Man sköljer ner köttet med stora mängder fatöl. Alla utlänningar här säger att det är farligt, man får obotliga sjukdomar och ett kortare liv. En pappa på mina barns skola, som jobbar med boskapsuppfödning, säger att han under inga omständigheter skulle smaka ens den minsta lilla gnutta av det råa köttet. Han säger att alla sjukdomar vi i väst inte vill att våra boskap ska ha finns här, inklusive galna kosjukan. Men jag vet inte. En etiopier jag känner säger att det är farligare att äta tomater. Och det ligger faktiskt nåt i det. Hygienen är förfärlig här och alla frukter och grönsaker som äts utan att skalas är en hälsofara. Jag har haft tre allvarliga fall av amöba sen jag kom hit … Så fort det är en stor högtid samlas familjerna och äter rått kött. Man köper djuren levande och familjeöverhuvudet slaktar det hemma vid huset. Den senaste veckan har djuruppfödarna tagit sina getter, lamm och kor till Adiss för att sälja dom. Dom samlas på vissa platser och lyckas hålla ordning på vems djur som är vems genom att sprejmåla dom. Det ser rätt kul ut med rosa, gröna och blå getter vid vägkanten. Dom köps levande och fraktas hem på taxitaken eller med ett lasso, ibland tar någon helt sonika tag i sin nyinköpta gets bakben och styr den hemåt som en skottkärra. Dagen efter en såna här köttfrossor är dikena fulla med skin, benknotor och djurskallar.

Magnus Ljunggren

Religion på allvar

Påsken är precis över hos er, men här i Etiopien har firandet just börjat (vi har långfredag nu på fredag). Den heliga veckan firas intensivt i ett land som redan i vanliga fall har ett hysteriskt förhållande till sin tro. Etiopien kan vara världens religiösaste land, det är i alla fall en titel ingen etiop skulle säga nej till. Det finns kyrkor i varje kvarter, stora och välbesökta, och ändå byggs det nya. Det kan vara så att det vanligaste man ser här är en halvfärdig kyrka, (förutom tiggare). Varje kyrka har präst som antingen läser bibel eller predikar på bestämda klockslag, dygnet runt. Varje kyrka har också en bra ljudanläggning med högtalare på utsidan, så att man ska kunna höra vad som sägs på långt håll. Man sänker inte ljudet under natten och det är ett vanligt fenomen att ligga sömnlös efter det att prästen i grannkyrkan väckt en med sin predikan. Prästerna har monotont mässande röster och läser med långsamt malande melodier. (Men en gång hörde jag en präst läsa bibeln till tonerna av Sjörövar Fabbe, i flera takter). Vår närmaste kyrka hade en rätt kass ljudanläggning förut, då hörde man bara skrål och spruckna röster. Men för ett tag sen bytte man, och nu är ljudet kristallklart. Kunde jag språket bättre skulle jag lätt begripa vad prästen faktiskt sa, trots att han med stockholmsmått mätt sitter på Odenplan och predikar medan jag sover på St Eriksplan. Jag har bott i två oerhört religiösa länder, Sri Lanka som var mestadels buddistiskt, och nu Etiopien som har en fifty fifty fördelning mellan islam och kristendom. Inget av länderna har varit nån vidare reklam för religion. Buddistmunkarna på Sri Lanka krävde att den vanlige lankesen skulle försörja dem, och som tack för det tvingas kyssa deras fötter av vördnad, om de skulle träffa på varandra. Dessutom stod munkarna för den aggressivaste krigshetsen och jag tål inte Buddism efter åren där. Här i Etiopien finns en självgodhet i den fundamentala kristendomen som gör mig tokig. Inget sker som inte är guds vilja, och varje anpassning av religionen till den moderna vetenskapens landvinningar förnekas. Det är guds vilja som sker, om gräset blir klippt är det han som gjort det, inte trägårdsmästaren, klarar man sig helskinnad genom trafiken är det guds förtjänst (trafiken skördar fler offer än HIV/AIDS här) och inte ökad trafiksäkerhet eller bättre körkortutbildning. Det gör att utvecklingstanken enkelt viker sig och det är mycket lätt att se hur tron fungerar som opium för ett fattigt och förtryckt folk. Men som rationell svensk kan man få sig en och annan intressant tankeställare i mötet med den fullständigt religioniserade världen. Själv fick jag en rolig sådan när jag pratade med min säkerhetsvakt om religion en av de första dagarna i Addis. — Vad tror du på? sa han. — Inget, sa jag. Han blev bestört och funderade på det jag sagt i flera dagar innan han återkom, fortfarande mycket oroad. — Du måste ju ha en tro, sa han. — Varför då, sa jag. — Det är ju det enda som skiljer oss från djuren. Djur kan inte tro på gud, men det kan människan.

Magnus Ljunggren

Kaldis – kaffe från Afrikas horn

Jag skriver på en uteservering i Addis Abeba. Det är mulet, vi är mitt inne i en kort regnperiod på tre fyra veckor. Jag har bott i Addis Ababa i fjorton månader nu och det som förvånade mig mest när jag kom hit var alla fulla kaféer. Där dricker man sitt kaffe, snackar, möts och drar vidare. Jag sitter gärna här och läser, eller som nu, skriver på min laptop. Om man jämför med Sverige finns det två stora skillnader. Här är kaffet alltid av utsökt kvalitet och det finns ingen stroppighet (jag menar, tänk bara på Gunnarsson på Götgatan, eller Sostas på Sveavägen med sina kaffegroupies så fattar ni vad man slipper). Enligt Etiopiernas uppfattning var det en etiopisk herde, Kaldis (som också är namnet på deras största kafékedja), som förde kaffebönorna till mänskligheten. Han såg hur hans getter blev pigga när de åt av kaffebuskens röda bär (eller är det frukter?). En natt när han hade svårt att hålla sig vaken provade han att äta dom, det funkade och han började äta dem regelbundet. På kaféerna får man kaffet enligt italiensk princip, som macchiato eller espresso. Men i sina hem dricker dom kaffet helt annorlunda, nästan en variant på kokkaffe. Först rostar man bönorna över öppen eld i en sorts wokpanna, sedan stöter man dom i en mortel och därefter kokar man bönorna. En del saltar i kaffet, de flesta tar socker, men alla äter det med popcorn till. Prova, det smakar gott och funkar bra till vanligt svenskt kaffe.

Magnus Ljunggren

Gammal är äldst

Det blev de gamla klassiska James Bond-skådisarna Sean Connery (8 röster) och Roger Moore (4 röster) som vann när vi i förra enkätfrågan ville veta vilken skådis som porträtterat den bästa James Bond på bioduken. Nykomlingen Daniel Craig fick dock 2 poäng så vi kan väl konstatera att de röstande uppskattar såväl de gamla i gamet som nytt blod i denna långkörare till filmserie.

Jag är glad

Jag är glad att jag är med i Författarcentrum och jag tycker att kanslipersonalen har en massa bra idéer. Denna blogg är en idé från dem. Kul att testa. Kommentarer vill man gärna ha men hur får man dem? Hörde om en kvinna som levde som hemlös och bodde i bilen och började blogga om sitt liv och fick rekordmånga kommentarer. Nja jag vill inte testa den varianten. Någon annan gjorde ett kontroveriellt inlägg (tror det var om fildelning) och fick massor av (ilska) kommentarer. Testar inte det heller.
Tillbaka till FC personal - nu har de hittat på läsarstafett på Världsbokdagen 23 april, Jättekul idé, jag hann inte med att anmäla, det blev fullt av uppläsare på nolltid, men jag ska dit och lyssna, kanske vi ses? / Ylva