Påminnelse

Jag lämnade in mitt manus i mars och har inte tittat på det alls efter det.
Boken kommer ut i maj 2010 och det har varit sommar, verkligen, sommar på korsen och tvärsen.
Manuset har legat i bakhuvudet och jag har pratat om det.
Saknat det.
Även om jag till och med börjat på ett nytt (jag reste till Kreta i juni och lämnade datorn hemma eftersom jag inte "ska jobba på semestern", vilket resulterade i fyra kapitel handskrivet istället) så har jag saknat.
Så nu var det dags för en påminnelse.

Piratpartiet eller Piratförlaget?...

...Aftonbladet eller Expressen?
Vår kollega Jan Guillou undrar i Aftonbladet varför vi andra författare (förutom Lars Gustafsson i Expressen och på sin blogg) är så tysta i debatten om piraterna och upphovsrätten.

Jag har nyss gjort ett inlägg på min blogg i frågan.

Är det någon annan författarkollega som har en klok synpunkt på frågan?

Rätt bakgrundsmusik när man skriver

När jag skriver vill jag nästan alltid ha passande bakgrundsmusik. Ungdomsböckerna skrivs till Kent, The Beatles eller U2. Vuxennoveller rör sig bättre framåt med hjälp av punk - Ebba Grön, The Clash eller KSMB.

När jag skriver dagsvers ska det helst inte vara något som ligger för nära versformen. Alltså inte Cornelis, Hasseåtage, Povel eller Fred Åkerström. Men Laleh funkar. Fast bättre funkar då musik på engelska. Moneybrother, Springsteen, Dylan eller Janis Joplin. Fast bara tills jag ska sätta själva slutversionen av versen - när rytmen behöver sin stillhet för att inte bli överröstad. Då får inga andra röster störa. Då är tystnaden den bästa musiken.

Är det någon annan som har någon favoritmusik när han eller hon skriver?

Att skriva en bok

Att skriva böcker "it's-an-ass-in-the-chair-business", har den amerikanske författaren Lee Stringer sagt. Den som har störst sittfläsk vinner. Eller har i alla fall fått något skrivet när dagen - eller natten - är till ända.

Ibland hjälper det dock inte.

En kille jag känner lite grann fick ut en bok för några år sedan på ett stort förlag. Fick hyggliga recensioner här och där. Strax därefter började han på "den svåra" bok nummer två. Den som det sägs att recensenterna brukar vässa pennorna extra mycket inför. Den som alltid sägs vara svagare än debuten. Den bok man måste igenom för att få kalla sig författare på riktigt och få vara med i Författarförbundet. Killen skrev. Problemet var att han kom på efter att ha skrivit hundra sidor att han inte hade något att berätta.
Han la ut sin misslyckade tvåa på nätet till allmän beskådan - så att åtminstone hans bloggläsare fick ta del av det han gjort - och så vitt jag vet har han slutat skriva skönlitterärt. Kanske tycker han att det räcker att jobba som journalist och skriva nyheter.

Leif GW Persson säger att man måste ha slutet klart för sig innan man börjar skriva på en bok. Då vet man vart man ska.

Hur tänker ni, kära författarkolleger? Vad svarar ni författare in spe när de frågar hur man skriver en bok?

Att komma ut som bra

Roligt att tala, det är ju det, tiga är inte alls guld! Igår var jag i glada författarvänners lag och boktipsade i en boklåda, och så glad jag blir av att få göra något jag kan. Inte just boktipsa, det kan vi alla lika väl och jag kommer aldrig att sluta häpnas över att en enda bok kan väcka sådan ha-lust bland 3,5 miljoner titlar som någon boksajt erbjuder på sin hemsida, men att faktiskt stå upp och göra det och få människor att skratta. Några lyssnande öron gömde sig förstås bakom pelare och bokhyllor, vi människor vill gärna få bestämma själva över den ynka lilla tid av dygnskakan som inte är styrd, men flera åhörare såg jag faktiskt le riktigt hjärtligt åt sådant jag sa. Jag vet jag vet, livet är ett pussel och det saknas skitmånga bitar: se dig själv men glöm inte andra, jante men lev ditt liv så som du måste innan det blir försent. Idag kommer jag ut och säger att jag tycker om att tala inför andra och det får jag säga för då mår jag bra. Alla är bra på något.

Offentlig toalett

Har varit pappaledig i tre veckor nu. Det har varit svårt att få tid till att skriva. Men här kommer en reflektion om kissande.

Addis är en smutsig stad. Forbes rankade den, om jag inte minns helt fel, som världens sjunde smutsigaste stad. Det har inte bara med alla bilavgaserna att göra, utan det är förfärligt illa ordnat med avlopp och toaletter. Nånstans läste jag att det var det som bidrog allra mest till vår del av världens förbättrade hälsa: att vi fick vattenledningar och vattentoaletter i storstäderna. En kompis som jobbar med vatten och sanitet säger att det går åt mer vatten till sanitet än för drickvatten. Det är ett problem för den tredjevärlden som, enligt honom, bara kan lösas så som vi i Sverige löst det i flera av våra fritidshus: med toaletter där skiten frystorkas.

Här i Addis löser man bristen på toaletter genom att kissa på gatan. Överallt och fullkomligt ogenerat. Tre och tre, fyra och fyra i grupp, eller en och en utsprida med tiometersluckor. Dra ner brallorna och slå en båge, vinka åt en kompis som kör förbi, småprata om vad man ska göra idag och så vidare. Det är rätt fascinerande och spännande att stöta på sina egna gränser. Det här är definitivt en av mina, det provocerar mig på ett obegripligt sätt. Trots att jag vet att det är fel, och att jag blev mycket upprörd när en mamma blev bötfälld av en polis på en av Stockholms pendeltågsstationer när hon lät sin son pinka ner på spåret.

Jag ska också säga att det är männen som pinkar så att alla kan se det. Var kvinnorna gör det vet jag inte. Nånstans måste det ju ske, och förmodligen i det offentliga rummet. Privat går det inte, eftersom de inte har nån toalett. Tänker också på en grej med hur olika kulturer kan acceptera olika saker. På Sri Lanka, som inte kan ha haft så vidare värst mycket bättre sanitetssystem, såg man aldrig nån kissa. Varken man eller kvinna. Man tog inte ens kisspauser under den fem timmar långa bussresan till Kandy från Colombo. Som om kroppsliga behov inte existerade. Jag tror faktiskt att de Lankeser jag kände där hellre skulle ta livet av sig än tvingas kissa vid vägkanten där hundratals skulle stå och titta på dem.

Å andra sidan hade jag en kompis som reste i Indien och blev magsjuk på bussen mellan Amenhabad och Dio. Han behövde skita och bad chauffören stanna. Det gjorde han gärna, min kompis rusade ut och satte sig med neddragna brallor bakom bussen. Just innan han släppte lös sin diare såg han att alla som fick plats samlats för att kolla in honom genom bakrutan.
- Hej, ropade han. Kan man inte få lite privacy?
- Visst, svarade chauffören. Just close your eyes!

Magnus Ljunggren

Skraplott

Böcker är kul, snälla människor ännu roligare. I en bloggosfär som jag ibland känner mig vilsen i finns det några rum där människor talar med varandra utan att bråka. Där kan man kliva in när omvärlden kräver alltför många djupa andetag och stålsatta nackar, bara för att vila en smula. Så får man kompisar också, sådana som vill tala om böcker. Tänk er, böcker, sådana vi läser och skriver och blir helt besatta av. Det här är en sådan vänlig plats, bokcirklar en annan. På torsdag ska jag och några författarkollegor och debattörer från just bokcirklar. se boktipsa i en boklåda i gamla Skatteskrapan i Stockholm. Nyss var jag i Moskva och eftersom anarkisten i mig har svårt med överhet bara för sakens skull, så som den i mångt och mycket lever kvar i Ryssland, så ryser jag fortfarande lätt när jag tänker på deklarationstortyren. Minns ni hur det var när det begav sig, runtom i landet kunde deklarationer bara lämnas in på ett fåtal platser? Numera lyser Skrapannamnet i rusigt typsnitt i grön neon. Jag kommer att våga mig in, Mikael Fant, Lars Rembe, Annika Koldenius och Nina Frid också från bok och biblioteksvärlden. Kom och tala med oss vetja, tänk vad snäll världen skulle bli om människor fick se varandra i ögonen oftare.