Coolt att vara snäll på den här skolan

För trött för att skriva men bara en kort rapport. Två av oss "Emmor" var i Kärra, Göteborg, på skolbesök på en vänlig och positiv skola. Vi körde hårt, 8 föreläsningar på 45 minuter vardera under två dagar för stora högstadiegrupper. Tänkte bara berätta om en flicka som vi pratade med under lunchrasten. Hon hade bytt från en stökig skola där det var coolt att skolka och töntigt att ha bra betyg till denna skola. Med förundran i rösten sa hon att på den här skolan var det tvärtom coolt att vara snäll och att ha bra betyg. Alla var snälla mot oss också - och vi fick många frågor. Ofta på våra skolbesök är det tjejerna som frågar mest. Och ibland händer det att killar inte velat läsa våra böcker därför att de har kvinnliga huvudpersoner. Här var det inte alls så. Det fanns många aktiva killar som ställde bra frågor. Vi var visserligen utmattade efteråt, men glada också. Två trötta emmor på tåget hem till Stockholm.
Den klass som är flitigast läsare blir bjudna på tårta av rektorn i vår!

Att ta ansvar för sina ord

Står under en regntung himmel och packar böcker i barnens gamla badbalja. Det är höstvinter och marken under pallen som böckerna står på är vattensjuk. Åttahundra böcker. En hel pall av europastandard. Inplastade men ej buntade. Levererade till mig utan kostnad från förlaget som skändligen har misslyckats med att sälja ut upplagan av den ungdomsbok som jag har skrivit med mitt förbannade hjärteblod. Minns hur jag satt på bibblan och smågrät lite när en av bibliotekarierna visat mig BTJ-recentionen, långt innan jag fick ett utdrag av den från förlaget, två recencenter som såg vad jag skrivit, som fattade orden, som begrep vad jag menade.
Någon fattar. Böl, snyft.
Några möten med tjejer som har läst om Irma med svansen och tänkt att precis så. Precis så märkligt är det att vara tjej.

Jag bär in böckerna. Balja efter balja, och staplar dem på vardagsrumsgolvet för senare åtgärd. Tänker optimistiska tankar: De skolor som bokar in mig för författarbesök kan få en klassuppstättning av boken! Toppenidé, verkligen. Ser framför mig massor med författarbesök, givande möten med ungdomar och barn som har läst och fattat. Mina bokstaplar kommer att krympa och försvinna på ett kick!
Fast något hundratal får jag nog lämna i förslutna sopsäckar på svärmors kallvind och glömma bort. Jag har varit med förr. Och inte kunde jag ana att åttahundra böcker var SÅ innihelvete många. Jag bygger twin towers och quadruple towers på golvet och tänker att ungarna kan få ta de jävla böckerna och använda dom som kapla, fan.

Men häromdan stod det i Aftis att IKEA köper 200 pallar med såna här böcker varje år, att använda för att skapa stämning i hyllorna i sina fejkvardagsrum i sina fejkhem i sina varuhus.

Oh the horror!

Det börjar dugga. Jag måste skynda mig.

Jag tar ansvar för mina ord.

Men jag kunde väl ha fått några pallkragar att plantera persilja i åtminstone.

Innan målgången

Jag har arbetat med texten till och från i ett och ett halvt år.
Tappat fokus, gjort andra saker emellan. Börjat om från början.
Hittat fokus igen.
Och lagt ifrån mig det för att arbeta med andra saker.
Börjat om igen.
Haft texten som ett argt bi instängt under ett upp och nervänt glas.
Ett någonting som krävt min uppmärksamet. Som gett mig dåligt samvete.
Men så kom den där dagen när jag inte kunde göra mer, eller, jag trodde mig inte kunna komma längre.
Lämnade ifrån mig allt till en bekant. En kunnig förståsigpåare.
Och jag fick just den sparken där bak som jag behövde känna.
Och jag fick höra orden jag ville höra.

“Och jag är sjukt imponerad. Är på sidan 70 ungefär /…/ det är jävligt bra så här långt. Det behöver petas med grejor så klart, men jag är fast.”

Nu kan jag dö i frid.



sandragustafsson.se

Kroppen gråter

Nu har jag varit hos sjukgymnasten Bertil igen. Och min kropp gråter. Inte jag alltså - utan kroppen. Jag vet med huvudet att det här är en alldeles vanlig dag - även om den är onödigt novembergrå. Men det gör mig inte gråtfärdig. Ändå är det så jag känner mig när jag står i dörren hos Bertil och just har tagit på mig kappan - gråtfärdig. Det är kroppen som minns. Jag ramlade av en häst för snart fem år sedan och blev liggande på en skogsväg medan hästen galopperade hem.  Jag landade på höger axel som gick ur led och så bröt jag vänster knoge. Jag har förträngt min utdragna konvalescens, det enda jag egentligen minns är att jag föreläste på Rotary en kort tid efter olyckan. De serverade soppa till lunch och jag lyckades inte styra skeden till munnen.  

Men kroppen minns. Bertil tryckte på en punkt strax intill höger skulderblad och frigjorde ett inkapslat minne. Jag har ont överallt. Kroppen minns smällen. Jag är nyskadad fast fem år senare. Jag lägger handen på dörrhandtaget, andas in djupare än på länge och tänker snällt till mig själv - det kommer att ordna sig.                         

Välgörande välgörenhet

Känner mig riktigt nöjd.
Jag har precis lämnat ett större antal signerade böcker (Gör som katten!) till Kattfonden. Kattfonden är en insamligsstiftelse för hemlösa katter och har nu en insamlingskampanj för att samla in pengar för att bygga ett modernt katthem. Ville de ta emot böcker för att kunna lämna en gåva när folk skänkte pengar? Fick svar JATACK.
Är lite förvånad över den nöjda känsla som faktiskt infann sig. Nu får de läsas i stället för att ligga på ett dammigt(?) lager.

Språkets hjärta

Jag tänker på vad språket gör med människan.  Jag hör skillnad på nyanser, betydelser, när man kan säga vad och i vilket sammanhang. Jag vet skillnaden på bryta upp, bryta av och att bryta ihop. Jag rör mig ledigt i mitt språk. Mitt modersmål. Mitt känslospråk. De är intimt förknippat med mina minnen, sinnen, känslor och tankar. 

På engelska blir jag en annan, trubbigare och aningen tafatt. Och så förlorar jag min humor. När det kommer till tyskan vågar jag knappt öppna munnen. Med danskan pratar jag på, men jag vet att det blir fel och mina spontana metaforer är obegripliga för de flesta. Franskan är jag nästan rädd för. Fast jag kan läsa snyggt från en fransk vinflaska. Och så alla dessa språk som bara är ljud. Språk som för mig är stängda dörrar. 

Jag tror att alla människor behöver sitt modersmål. Att det är kärlekens språk. Språkets hjärta. 

Smygande huvudvärk

En författare behöver god fysik, så jag bestämde mig för att äntligen göra någonting åt den där smygande huvudvärken som tenderar att dyka upp efter alltför många timmar framför datorn. Jag gick till en välrenommerad sjukgymnast. Han började med att fråga om min arbetsplats. Han påstod att människor som arbetar hemifrån tenderar att ha arbetsplatser som påminner om något i Nordisk familjebok. "Har du en ordentlig arbetsstol?" frågade han strängt. Och jag nickade. För det har jag. Jag hämtade den i förra veckan - en nästan ny, röd och alltigenom ergonomisk stol. Jag sa ingenting om den gamla karmstolen jag lånat av grannen och som brakade sönder när min far hälsade på och råkade sätta sig lite för hastigt. (Efter det plockade jag ihop delarna och lagade den med tejp.)

Efter utfrågningen övergick sjukgymnasten från ord till handling. Och något knäppte till i ryggen, någonstans mellan tredje och fjärde ryggkotan. Jag kände mig fullständigt mörbultad. Och nu var huvudvärken inte smygande längre. Mer som migrän.  Nu på fjärde dagen börjar jag återhämta mig. I morgon ska skriva. Sedan är det återbesök.