Väntan på olika sätt

Den blev ju klar, min roman, med bra omslag också.
Tackar John Eyre för det.
Boken trycks nu i veckan, releaseparty den 27 maj och så släppet den 9 juni. Så jag andas sakta ut. Det gick.

Jag sitter och skriver nästa nu, och befinner mig ungefär vid nej det går inte.
Same procedure as last year och Börja om från början, börja om på nytt...

Roasted, toasted!

Jag känner mig lite inochutvänd. Aningen uppochner. Som en mobbare! Som om jag har fallit för grupptrycket, som jag var en av de dumma i Bjästa, som om jag inte riktigt förstått allt. Missförstå mig rätt men åh vad bra det känns, hela jag har skakats om, av en helt makalöst fantastisk grupp läsare på Sollentuna Bibliotek.

Men vad var det egentligen som hände? Här brukar jag sitta på min kammare, för det låter så mycket mer harmoniskt än att erkänna att jag sitter i den dragiga hallen full av fotbollsskor och basketbollar, och skriva böcker i lugn och ro. Sen kommer böckerna ut och det är lite som att skära ut en del av mitt hjärta, det där med att vänta på respons. Kommer den, kommer den inte, är den finklädd, är den en ulv i fårakläder? För mina böcker får jag fina mejl, arga mejl och läser roat kommentarer på nätet medan jag dricker te på behörigt avstånd. '

Men igår, ingen trygghetszon, där satt stolta vackra kvinnor och en förståndig man, redo för strid med sina röda Agnes hjärta Edwardböcker i knät. Och jag fick frågor om tankar som jag inte ens hade tänkt. Agnes plockades isär och sattes ihop och jag som helt glömt bort att jag så sent som på Lidingö Bibliotek i förra veckan sagt att jag tycker om Agnes - plötsligt var jag nog lite dum mot min hjältinna! Tack och lov var bibliotikarierna Ewa Rensjö (känd från www.bokcirklar.se) och Bam-Bam där och försvarade henne - från mig. Jösses vad bra allt var! Rusade direkt hem och mejlade Caroline Engvall (journalist som har skrivit den alldeles nödvändiga boken 14 år till salu) som jag ska skriva en ungdomspjäs med. Vi ska skriva om sexuell utsatthet och mobbing och vi måste verkligen göra med varandra som ni i Sollentuna gjorde med mig igår - spetsa argument och vässa tankar. Vilken ynnest att ha läsare som vill diskutera mina böcker med mig!

"Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form."

"För som kritiker ställs man ju ständigt inför frågan hur långt ens personliga preferenser får spela in när man recenserar. Vilka krav kan man egentligen ställa på litteraturen? Kan man döma ut någonting bara för att det tillhör en annan genre än den man egentligen föredrar?"


Läs Annina Rabe som skriver i SvD om kritikerns uppdrag.

Debutant?

Jag har ju skrivit en psykologisk spänningsroman som kommer ut den 14 maj.
Jag ska således skriva ett debutantporträtt till en annons i Svensk Bokhandel där sommarböckerna presenteras.
Vi tar det igen: debutantporträtt.
Så enligt diverse mystiska regler så räknas inte en självbiografi som en … bok?
Och inte den här heller?

Lite närmare målet

Fick idag se bilden till det som ska bli min romans framsida.
Jag fick gåshud.
Hjärtklappning.
Han har lyckats fånga känslan i min bok.
Hur lyckades han, tänkte jag. Hur fan lyckades han.
Inget spikat ännu, förlaget vill ha några ändringar.
Men den första bilden, det är den som sitter i mig.

Snart så. I en bokhandel nära dig.




/Sandra

När det händer

När Herta Müller fick veta, då var jag där. Nu är ju inte det alltigenom sant, varken det ena eller det andra, men på sätt och vis. Så jag börjar om. När Herta Müllers svenska förlag samtidigt med resten av Världen fick veta att Herta M hade vunnit, då var jag där. Helt sant den här gången. Tänk att sanningen kan vara så elastiskt. Men jag hade en sedan länge inbokad lunch med min redaktör på W&W, och absolut ingen av oss hade tänkt på att det var Nobeldag. Väl uppe på förlaget surrade det i luften. Det behövdes, en förläggare (min och många andras) hade sagt upp sig samma vecka, en annan hade fått ta avtalspension. Människor var ledsna, och i trappan ner talade vi om Vem-det-skulle-bli. Herta? Så köpte vi lunch, satte oss i den öde personalmatsalen på det stora förlaget, slafsade i oss maten (den förtjänade bättre, förlåt) och såg hur folk flockades framför en storbildstv inne på marknadsavdelningen. Tillförordnad förläggare på W&W hastade förbi mig och sa att åh, du Lina, vi får tala om vad som ska hända med dig efter tillkännagivandet. Om inte något oförutsett händer ... Så vi raskade in, trängdes lite, det fnissades nervöst, allt kändes märkligt internt. Och så hände det, det både väntade men ändå oförutsedda för att inbilla sig ett Nobelpris, nä, det gör man ju inte, inte ens om man är förlag. Men det var Herta M. och jublet var enormt. Jag sveptes med i en våg av jubel, upp på redaktionen, glädjetårar, ljummen champagne och tv, radio, tidningar. Surr, surr, ledsna människor fick för en stund vara glada. Så, jag var där, och det var riktigt, riktigt historiskt och lite magiskt.

Ungdomsböcker

Halvannan meter snö därute, att elda brasa är inte snutet ur näven. Att skriva böcker si så där det också, behövs verkligen en till och en till, jo så klart, för jag kan fylla mitt hus med dem. Men av mig, med mina ord, prydligt möblerade på dess sidor? Slår upp någon av mina böcker, vart fick jag alla ord ifrån? Hallå, hallå ropar jag ner i halsen på mig själv, finns det fler där inne eller ska jag sadla om och bli trädgårdsmästare istället? "Mamma, inte för att jag vill vara dum eller så, men du är ju allergisk mot gräs", suckar dottern över mina utfläkta tvivel. Okej, jag skriver väl då, ungdom för femton plus blir det härnäst. Det är vansinnigt roligt och riktigt urläskigt.