Lusten är tillbaka

Ibland undrar jag vart det tar vägen.
Den där totala tystnaden som kan bli.
Tröttheten.
Någon sade mig en gång att det där trötta kan vara att man är ledsen.
Ibland.
Nog är det väl så, för när solen skymtar förbi som en blinkning då undrar jag ånyo; vad katten gör jag här? Det tar tid att minnas, varför jag är kvar.

Idag kom snön och min lilla är tre nyss fyllda.
Jag hämtade på dagis och hon upp i famnen.
Ivrig om dagen och varje händelse följdes med drama.
Ledsen för att Hugo kastade en boll. I huvudet.
Glad för äpplet. Arg för vantarna blev blöta och det blev kallt och så var det något om snöbollen.
Kvällen försvann och vi tvättade i tvättstugan, lagade mat och tittade på filmen.
Tills hon var så trött att skratt blev till gråt, så somnade hon nyss.
Jag nästan med henne, bredvid, lycklig.
Det är en gåva att få vara hennes pappa.

Nog är det väl så att när snön faller och det blir lite ljusare, att det blir lättare att minnas vad jag gör här. När jag får kasta snöboll med min dotter och hennes skratt skallrar på gården.
Då kommer glädjen.
Och lusten att skriva, igen.