Sanningshalten ifrågasätts i “Gömda” och Liza Marklund kallas lögnare.
Jag tycker hela den här diskussionen är fullkomligt befängd och undrar verkligen vad det är folk inte fattar.
Jag skrev boken “Maskrosungen“ som kallas “En sann historia” av förlaget.
Det är det.
Det är min sanning.
Boken är proppad med journaler, polisrapporter och utlåtanden från Socialtjänsten, vilket alltså går att kontrollera. Allt är sant.
Mina upplevelser är också sanna - ur mitt perspektiv.
Hade min pappa skrivit boken, hade det låtit på ett annat sätt.
Hade min farmor skrivit den, hade ni fått ett tredje synsätt - av samma sanning.
Liza Marklund har skrivit “Gömda”, baserad på uppgifter som lämnats till henne, sanna uppgifter enligt uppgiftslämnaren.
Liza Marklund valde att tro på uppgifterna.
Hade hon fått annan information skulle boken haft en annan vinkling - men fortfarande varit sann.
Faktiskt.
Det är det här jag menar:
- Men det är Maria Erikssons sanna historia, som hon upplevde den, en partsinlaga, hävdar Liza Marklund.
och
- Människor har misstolkat “Gömda” och trott att detta är en journalistisk, objektiv sanning som presenterats, men det är det inte. Det är Mias sanning.
Texten är tidigare publicerad här.
måndag 19 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Som Liza själv säger, så har folk missuppfattat hennes bok som "journalistisk objektiv sanning". Och är det så svårbegripligt? Om det står "en sann historia" finns det ju goda skäl att tro att det som står däri speglar verkligheten. När det sedan visar sig att, exempelvis, den trygge norrlänningen Anders i verkligheten är den biltokige chilenaren X, så är det ju en uppenbar brist i överensstämmelse.
Så hur ska jag som läsare ha en aning om vad som är kopplat til verkligheten och vad som inte är det? 99 av 100 har inte tid, ork eller möjlighet att faktiskt dubbelkolla allt Lizas material (om det ens är tillgängligt). Alltså är jag beroende av hennes egen beskrivning av boken.
"En sann historia".
Visst ska man vara kritisk, men hur tusan ska man kunna sålla utan verktyg? Om det ljugs om namn kan det ljugas om annat också, viktiga saker i historien.
Ska man kalla en historia sann så ska den vara journalistiskt sann. Punkt. Allt annat faller under "Baserad på en sann historia", eller valfri beteckning för att det existerar subjektivitet i verket.
Förväntar man sig istället att alla läsare är medieskolat kritiska, får man acceptera smällen när det visar sig att så inte är fallet.
Jag har läst "Maskrosbarnet" och det är en underbar bok! Och naturligtvis skulle de andra inblandade skriva helt andra böcker om de hade velat eller kunnat. Men det skulle för mig som läsare uppstå ett litet problem om jag hade fått veta att författaren till "Maskrosbarnet" i själva verket var uppvuxen i en välfungerande familj med gott om pengar, haft egen häst och varit mycket populär bland sina lika välbärgade kompisar. Då skulle jag undra lite kring motiven till att skriva en bok som just "Maskrosbarnet". Jag tror att vi författare i det här bråket gärna vill försvara en kollega, men jag har stor förståelse även för alla de läsare som känner sig en aning blåsta av Marklund.
Esteban: Baserad på en sann historia hade såklart varit en bättre överskrift, men att hon ändrat uppgifter, såsom namn, bakgrund etc kan ju knappast göra henne till en lögnare om syftet var att skydda personen ifråga.
Anonym: kul att du tyckte om "MaskrosUNGEN" ;)
För mig handlar det inte om att försvara Marklund, jag känner henne inte heller, men jag kan undra över folks aggressivitet gentemot henne.
För mig spelade det heller ingen roll att den var sann. Det var inga människor jag kände och karaktärerna var ändrade just för att man inte skulle veta vilka de var. Nu var jag heller inte intresserad av att veta exakt vilken man i vilken stad det var som misshandlat "Mia". Jag hade heller ingen anledning att dra alla män med mörka ögon över en kam. Jag läste historien och resonerade att det här var en sanningen som kunde ha hänt, händer idag (20 år senare) och kommer att fortsätta att hända. Sedan att många fick veta vem mannen var är naturligtvis extremt olyckligt. För det var ju inte meningen att hela hans livs skulle förstöras bara för den här boken skull.
Oh, Sandra, förlåt att jag vrängde till titeln! "Maskrosungen" heter den förstås, och ÄR en underbar bok!
Skicka en kommentar