Trams eller inte?

Ju mer jag tänker på det, desto fånigare känner jag mig.
För jag har några dagar funderat vad jag ska skriva om här.
Jag tror på att ha en linje, en struktur, en tråd, en mening att säga.

Jag drev en annan blog för några år sedan. En anonym historia om en tid i mitt liv. Ytterst privat men ändå inte eftersom jag var anonym. Två år senare hade jag haft över 40.000 besökare.
Det är många det. Det var en blog om att lämna. Så mycket kan jag säga.

Det var då jag förstod en dimension av den här teknikdelens utveckling. Det är många som läser bloggar.
Jag har hamnat i flera samtal om fenomenet som börjat bli en del av vår vardag, bloggen. Hur mycket trams och skräp som skrivs.
Där vill man ju inte vara.

Jag tror på att ha en linje.
Något att säga. Att berätta. Vem nu jag är för att bedöma det?

Det är där jag hamnat.
Därför känner jag mig fånig idag.
För prestationen har kickat igång. Rejält.
Min självcensur är förödande.
Jag slås av det.
Hur kampen med mig själv är en av vägarna till det jag gör just nu.

Jag har en stark drivkraft i mig, sedan sex år sedan.
Min mindre bror valde att lämna oss. Hans sista ord finns kvar, på lunarstorm. En så kallad comunity. Klockslag, brev, datum. Det är skoninglöst och definitivt.

Den enskilda händelsen i det stora säger så mycket.
Hur viktig tekniken kommit att bli.
Dramatiskt skulle jag kunna säga att "vi har satt teknik i händerna på våra barn, teknik som vi inte behärskar själva".
Det är värt att reflektera över.
En blogg. 40.000 besökare.
Det är en stor upplaga det.

På ett sätt är bloggar flyktiga. Vi läser snabbt och skummar igenom. Genomsnittstiden för ett webbplatsbesök är under två sekunder. Det är kort tid det.
Men det som finns på nätet är på ett sätt också beständigt. Tankar som formuleras idag, hittas igen om några år. Saker jag skrev för fem år sedan, ligger kvar i sökmotorer. Artiklar som publicerades i slutet av 90-talet finns kvar.
Kolla in den här söktjänsten. Det har gått fort...

Jag har inte fått svaret på vilken struktur jag vill ha när jag skriver här.
Linjen får växa fram. Allt eftersom. Det kommer säkert att vara tramsigt för en del.
Livsviktigt för någon annan.
Det är en av tjusningarna. Responsen är direkt.