Lille Vigg

Viktor Rydberg var, precis som Harry Martinson, en författarkollega som inte var så menlös som somliga tror, och inte heller så julanstruken som han nu tycks ha blivit - Tomten handlar om en gårds-, inte om en juldito, och midvinternattens köld är hård i januari, sällan i december; att Betlehems stjärna glänser över sjö och strand kan tyckas märkligt för den som varit i Betlehem och vet att där inte syns vare sig sjö eller strand - men i Vapensmeden sjungs sången under en roddtur på Vättern, och att ro där just kring jul måste vara i kyligaste laget, så jag tror inte det var den tiden.

Fast Lille Vigg handlar ju faktiskt om julen, och utspelar sig innan julvätten 1. hade bytt namn till tomte (ett ord som hos Rydberg alltid syftar på gårdsditon), 2. hade först gjort sin luva röd och sedan försett den med Coca-Colas vita bård, och 3. av Martinson blivit benämnd "barnkammarens Rasputin"; här mitt favoritavsnitt:

Vätten stoppade en fruktkärne i Viggs tröjficka; det gjorde honom osynlig för andras ögon. Så gingo de upp för stora trappan. Där stodo drängar och gäspade. Så kommo de in i ett grant rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade på en färglagd tafla, som undervisade dem om det allra viktigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna hopknäppta öfver magen och tänkte på sin höga bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt hvad han läst.

Hans granne, gamle nämndemannen, var däremot en obildad man, ty han kunde bara sin bibel och lagboken och litet mer dessutom, men hade, stackars han, haft intet latin att glömma.
Vätten framlämnade gåfvorna, som mottogos kallt, utom stjärnan. När vätten framräckte henne och sade, att det var en gåfva från kungen till herremannen, steg denne upp och log och bugade och talade om konungens nåd och sin egen ovärdighet. Därefter gick han in i närmaste rum, där han trodde, att ingen såg honom, och ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan på sitt bröst och, ett tu tre, hoppade han upp och gjorde hvad fröknarna skulle kallat ett battement och sade till sig själf: nu har jag nått mitt lefnadsmål; sådant får man, när man är ett snällt barn.

»Är han ett barn?» frågade Vigg.

»Nog är han det», svarade vätten.

Texten har jag knyckt från alltid lika användbara Projekt Runeberg:

http://runeberg.org/rydbsagn/lillvigg.html