Kroppen gråter

Nu har jag varit hos sjukgymnasten Bertil igen. Och min kropp gråter. Inte jag alltså - utan kroppen. Jag vet med huvudet att det här är en alldeles vanlig dag - även om den är onödigt novembergrå. Men det gör mig inte gråtfärdig. Ändå är det så jag känner mig när jag står i dörren hos Bertil och just har tagit på mig kappan - gråtfärdig. Det är kroppen som minns. Jag ramlade av en häst för snart fem år sedan och blev liggande på en skogsväg medan hästen galopperade hem.  Jag landade på höger axel som gick ur led och så bröt jag vänster knoge. Jag har förträngt min utdragna konvalescens, det enda jag egentligen minns är att jag föreläste på Rotary en kort tid efter olyckan. De serverade soppa till lunch och jag lyckades inte styra skeden till munnen.  

Men kroppen minns. Bertil tryckte på en punkt strax intill höger skulderblad och frigjorde ett inkapslat minne. Jag har ont överallt. Kroppen minns smällen. Jag är nyskadad fast fem år senare. Jag lägger handen på dörrhandtaget, andas in djupare än på länge och tänker snällt till mig själv - det kommer att ordna sig.