Om fattigdom

Vad ska man säga. Fattigdomen är så uppenbar och påträngande här. Man kan på inget sätt inbilla sig att det är ett marginellt fenomen. Tiggare överallt, människor med lepra eller elefantiasis sitter inlindade i filtar på varje trottoar, varje gångbro. Ibland slår det igenom mer än annars, ibland kan man gå förbi utan att känna det minsta, ibland blir man förtvivlad bortom det vanliga. Hur i helvete kan det komma sig at det ska behöva vara så här? Men vad ska man göra? Jag frågade en av de första chaufförerna som körde mig nånstans här i Addis. Hur gör du med tiggarna här, ger du pengar? Han tog blicken från vägen och såg på mig. - Problemet är vart ska du börja, sa han. Och vart ska du sluta? Ger du en, varför ger du då inte nästa? Och det finns inget slut på det. Och det är rätt. Man måste ha en taktig eller vad man ska kalla det. Jag ger pengar till ett fyra fem killar med handikapp som sitter på trottoaren längs vägen hem från mina barns skola. Det är ingen idyllisk väg, utan ungefär som att sitta på Essingeleden. Jag köper mat åt dem när jag träffar dom utanför vår affär. Det känns inte helt bra, men jag vet inte vad jag ska göra annars. För ett tag sen var det en mamma och hennes två barn som satt två gator upp från vårt hus. Hon var blek och hårt märkt av livet, barnen var smutsiga och slitna, kanske 1.5 och 3 år gamla. En dag fick jag et brev av henne. Hon skrev att hennes man dött och att hon själv var döende i Aids. Hon ville ha hjälp att komma hem till sin by med barnen så att släkten kunde ta han dom när hon var borta. Nu bodde hon i en av kyrkorna i mitt område. Bostadslösa får göra det. Jag frågade henne hur mycket hon behövde för at ta sig hem. Jag var beredd på två tre tusen eller nåt smärtsamt. Men allt hon behövde var 75 birr, som är ungefär 50 svenska spänn. En annan del av fatigdomen är barnadödligheten. Eller egentligen bristen på sjukvård. I fredags kom inte en av våra vakter. Efter ett tag kom en vikarie från vaktbolaget. Det visade sig at frun till vakten som inte kom hade förlösts med kejsarsnitt den morgonen och barnet hade dött. Förutom den sorg som grep oss i huset slog en tanke rot. Jag och min fru gjorde en snabb beräkning och kom fram till följande bara genom att kolla i vår närmaste släkt. Om vi varit Etiopier istället, då hade våra barns äldsta kusin aldrig överlevt sin förlossning, eftersom han föddes så pass mycket för tidigt. Vår äldsta son genom gick två brockoperationer under sina första tolv månader och min fru fick barnsängsfeber efter vår andra sons förlossning. Ingen av dem hade överlevt som Etiop.

Magnus Ljunggren