Religion på allvar

Påsken är precis över hos er, men här i Etiopien har firandet just börjat (vi har långfredag nu på fredag). Den heliga veckan firas intensivt i ett land som redan i vanliga fall har ett hysteriskt förhållande till sin tro. Etiopien kan vara världens religiösaste land, det är i alla fall en titel ingen etiop skulle säga nej till. Det finns kyrkor i varje kvarter, stora och välbesökta, och ändå byggs det nya. Det kan vara så att det vanligaste man ser här är en halvfärdig kyrka, (förutom tiggare). Varje kyrka har präst som antingen läser bibel eller predikar på bestämda klockslag, dygnet runt. Varje kyrka har också en bra ljudanläggning med högtalare på utsidan, så att man ska kunna höra vad som sägs på långt håll. Man sänker inte ljudet under natten och det är ett vanligt fenomen att ligga sömnlös efter det att prästen i grannkyrkan väckt en med sin predikan. Prästerna har monotont mässande röster och läser med långsamt malande melodier. (Men en gång hörde jag en präst läsa bibeln till tonerna av Sjörövar Fabbe, i flera takter). Vår närmaste kyrka hade en rätt kass ljudanläggning förut, då hörde man bara skrål och spruckna röster. Men för ett tag sen bytte man, och nu är ljudet kristallklart. Kunde jag språket bättre skulle jag lätt begripa vad prästen faktiskt sa, trots att han med stockholmsmått mätt sitter på Odenplan och predikar medan jag sover på St Eriksplan. Jag har bott i två oerhört religiösa länder, Sri Lanka som var mestadels buddistiskt, och nu Etiopien som har en fifty fifty fördelning mellan islam och kristendom. Inget av länderna har varit nån vidare reklam för religion. Buddistmunkarna på Sri Lanka krävde att den vanlige lankesen skulle försörja dem, och som tack för det tvingas kyssa deras fötter av vördnad, om de skulle träffa på varandra. Dessutom stod munkarna för den aggressivaste krigshetsen och jag tål inte Buddism efter åren där. Här i Etiopien finns en självgodhet i den fundamentala kristendomen som gör mig tokig. Inget sker som inte är guds vilja, och varje anpassning av religionen till den moderna vetenskapens landvinningar förnekas. Det är guds vilja som sker, om gräset blir klippt är det han som gjort det, inte trägårdsmästaren, klarar man sig helskinnad genom trafiken är det guds förtjänst (trafiken skördar fler offer än HIV/AIDS här) och inte ökad trafiksäkerhet eller bättre körkortutbildning. Det gör att utvecklingstanken enkelt viker sig och det är mycket lätt att se hur tron fungerar som opium för ett fattigt och förtryckt folk. Men som rationell svensk kan man få sig en och annan intressant tankeställare i mötet med den fullständigt religioniserade världen. Själv fick jag en rolig sådan när jag pratade med min säkerhetsvakt om religion en av de första dagarna i Addis. — Vad tror du på? sa han. — Inget, sa jag. Han blev bestört och funderade på det jag sagt i flera dagar innan han återkom, fortfarande mycket oroad. — Du måste ju ha en tro, sa han. — Varför då, sa jag. — Det är ju det enda som skiljer oss från djuren. Djur kan inte tro på gud, men det kan människan.

Magnus Ljunggren