En författarkollega sa en gång att han inte kan skriva ett ord när han har druckit. Åtminstone blir det inte bra, det han skriver när han druckit det minsta, hävdar han. Själv kan jag hålla med till viss del. Men en del av det jag skrivit genom åren har jag faktiskt skrivit när jag druckit och en del av detta har blivit bra.Det gjordes en undersökning för några år sedan där det framgick att många av Sveriges författare skriver när de är påverkade av alkohol och andra substanser som ger rus. Jag kan inte tänka mig att arbetarförfattarna var spiknyktra jämt när de skrev och journalisterna förr var det definitivt inte. Ferlin, Bellman, Taube, Åkesson. Nog kunde de skriva fast de var påverkade.
På en skrivarkurs jag gick för många år sedan hade en av kurskamraterna ett recept på hur man skulle kunna tänka: "Man skriver när man är full, för då har man inga spärrar, utan öser bara på. Dagen efter är man bakfull och gnällig och därför en idealisk textgranskare av det man har skrivit när man var full." Kurskamraten har också fått ut en reportagebok. Vet inte om hon var nykter när hon skrev den.
3 kommentarer:
Det blev något märkligt fel i min förra kommentar.
Jag upprepar den:
Jag ock Sören provade att skriva ett Sunekapitel stenfulla 1986. Vi tyckte då i det aktuella tillståndet att det var ett av våra allra bästa kapitel.
Dagen efter då vi återläste vår gudomliga skrift förstod vi INGENTING av vad vi skrivit.
Så kreativitet + alkohol = falskt
Det var välresearchat får man säga. Nej, inte blir det väl något vidare om man är stenfull. Men samtidigt behöver det inte bli obegripligt om man druckit ett glas heller. Och självklart är det så att personer som dricker mycket blir mer toleranta och då svajar det inte till alls när de dricker en mindre mängd. I värsta fall blir det snarare tvärtom. Jag vet inte om tystnaden vda gäller denna fråga från resten av vårt skrå är talande. Kanske är det en hopplös fråga att diskutera. Vem idag skulle erkänna att de skrivit en bra text på fyllan?
Skicka en kommentar