Fällan är precis likadan som den brukar vara.
Som om livet förändrades, skrattar ironin!
Idé, struktur, dialog, allt är på plats.
Men fingrarna har helt tappat kontakt med resten av kroppen och jag känner mig så urbota patetisk.
Tills jag inser den gamla sanningen.
Är vattnet grumligt, låt stå.
Fnys, tänker jag och siktar på stjärnorna.
Mig får du inte, du kära prestation!
tisdag 24 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar