Sistakorrspanik - känner ni igen er?

Jag undrar om ni också har denna känsla av gryende panik ibland? En förlamande otillräcklighet. Jag ser mig omkring i min lägenhet med högar av osorterade böcker och kläder och papper. Jag känner inte igen mig själv. Eller?
I morse vaknade jag /Eva i Emma Vall/ och insåg att det var min gamla vanliga postmanusdepression som drabbat mig. Efter 25 böcker borde jag veta, men jag lär mig aldrig. Tre manus är i sistakorrektur och kommer ut i vår. Jag håller på att avsluta, finputsa, samtidigt är det oåterkalleligen manus som är lämnade. Då får jag panik. Jag orkar inte riktigt med. Tanken på att börja med något nytt blir nästan förlamande, jag kan inte, tänker jag. Jag försöker. Det blir uselt. Ändå borde jag förstå denna kramp jag har som gör ont ända in i själen. Jag borde veta och känna igen symtomen.