Poesin är en underavdelning till musiken

Igår hörde jag någonting rätt så underbart. Jag lyssnade på P1. Eller rättare sagt, jag höll på och pysslade med någonting helt annat och var inte ens medveten om att jag lyssnade förrän meningen liksom lösgjorde sig ur sorlet och studsade ur etern: Poesin är en underavdelning till musiken. Det var den danska poeten Ingrid Christensen som talade. Jag bara måste lyssna på reprisen! (eller äntligen digitalisera mig och lyssna via nätet). 

Jag har ägnat mig åt skrivandet i hela mitt vuxna liv och hunnit läsa en hel del böcker, men ibland tänker jag att allt jag lärt mig om själva skrivandets fysionomi har jag lärt mig vid pianot. Jag var ingen flitig pianoelev - jag hade helt enkelt inte tid att öva - och jag minns mest min pianomagisters tunga suckar och hur han kladdade i noterna och strök under allegro eller forte. Men kanske hade jag inte blivit författare om jag inte tragglat skalor, lärt mig rytmisera och gestalta. För någon gång, i några sällsynta ögonblick frigjorde sig musiken ur spelandet och det var värt allting. Och så är det fortfarande. Även med skrivandet. Att efter ständiga omtagningar plötsligt vara ett med rytmen i några korta sekunder av total närvaro - det är värt allting.