fredag 29 maj 2009

Att komma ut som bra

Roligt att tala, det är ju det, tiga är inte alls guld! Igår var jag i glada författarvänners lag och boktipsade i en boklåda, och så glad jag blir av att få göra något jag kan. Inte just boktipsa, det kan vi alla lika väl och jag kommer aldrig att sluta häpnas över att en enda bok kan väcka sådan ha-lust bland 3,5 miljoner titlar som någon boksajt erbjuder på sin hemsida, men att faktiskt stå upp och göra det och få människor att skratta. Några lyssnande öron gömde sig förstås bakom pelare och bokhyllor, vi människor vill gärna få bestämma själva över den ynka lilla tid av dygnskakan som inte är styrd, men flera åhörare såg jag faktiskt le riktigt hjärtligt åt sådant jag sa. Jag vet jag vet, livet är ett pussel och det saknas skitmånga bitar: se dig själv men glöm inte andra, jante men lev ditt liv så som du måste innan det blir försent. Idag kommer jag ut och säger att jag tycker om att tala inför andra och det får jag säga för då mår jag bra. Alla är bra på något.

tisdag 26 maj 2009

Offentlig toalett

Har varit pappaledig i tre veckor nu. Det har varit svårt att få tid till att skriva. Men här kommer en reflektion om kissande.

Addis är en smutsig stad. Forbes rankade den, om jag inte minns helt fel, som världens sjunde smutsigaste stad. Det har inte bara med alla bilavgaserna att göra, utan det är förfärligt illa ordnat med avlopp och toaletter. Nånstans läste jag att det var det som bidrog allra mest till vår del av världens förbättrade hälsa: att vi fick vattenledningar och vattentoaletter i storstäderna. En kompis som jobbar med vatten och sanitet säger att det går åt mer vatten till sanitet än för drickvatten. Det är ett problem för den tredjevärlden som, enligt honom, bara kan lösas så som vi i Sverige löst det i flera av våra fritidshus: med toaletter där skiten frystorkas.

Här i Addis löser man bristen på toaletter genom att kissa på gatan. Överallt och fullkomligt ogenerat. Tre och tre, fyra och fyra i grupp, eller en och en utsprida med tiometersluckor. Dra ner brallorna och slå en båge, vinka åt en kompis som kör förbi, småprata om vad man ska göra idag och så vidare. Det är rätt fascinerande och spännande att stöta på sina egna gränser. Det här är definitivt en av mina, det provocerar mig på ett obegripligt sätt. Trots att jag vet att det är fel, och att jag blev mycket upprörd när en mamma blev bötfälld av en polis på en av Stockholms pendeltågsstationer när hon lät sin son pinka ner på spåret.

Jag ska också säga att det är männen som pinkar så att alla kan se det. Var kvinnorna gör det vet jag inte. Nånstans måste det ju ske, och förmodligen i det offentliga rummet. Privat går det inte, eftersom de inte har nån toalett. Tänker också på en grej med hur olika kulturer kan acceptera olika saker. På Sri Lanka, som inte kan ha haft så vidare värst mycket bättre sanitetssystem, såg man aldrig nån kissa. Varken man eller kvinna. Man tog inte ens kisspauser under den fem timmar långa bussresan till Kandy från Colombo. Som om kroppsliga behov inte existerade. Jag tror faktiskt att de Lankeser jag kände där hellre skulle ta livet av sig än tvingas kissa vid vägkanten där hundratals skulle stå och titta på dem.

Å andra sidan hade jag en kompis som reste i Indien och blev magsjuk på bussen mellan Amenhabad och Dio. Han behövde skita och bad chauffören stanna. Det gjorde han gärna, min kompis rusade ut och satte sig med neddragna brallor bakom bussen. Just innan han släppte lös sin diare såg han att alla som fick plats samlats för att kolla in honom genom bakrutan.
- Hej, ropade han. Kan man inte få lite privacy?
- Visst, svarade chauffören. Just close your eyes!

Magnus Ljunggren

Skraplott

Böcker är kul, snälla människor ännu roligare. I en bloggosfär som jag ibland känner mig vilsen i finns det några rum där människor talar med varandra utan att bråka. Där kan man kliva in när omvärlden kräver alltför många djupa andetag och stålsatta nackar, bara för att vila en smula. Så får man kompisar också, sådana som vill tala om böcker. Tänk er, böcker, sådana vi läser och skriver och blir helt besatta av. Det här är en sådan vänlig plats, bokcirklar en annan. På torsdag ska jag och några författarkollegor och debattörer från just bokcirklar. se boktipsa i en boklåda i gamla Skatteskrapan i Stockholm. Nyss var jag i Moskva och eftersom anarkisten i mig har svårt med överhet bara för sakens skull, så som den i mångt och mycket lever kvar i Ryssland, så ryser jag fortfarande lätt när jag tänker på deklarationstortyren. Minns ni hur det var när det begav sig, runtom i landet kunde deklarationer bara lämnas in på ett fåtal platser? Numera lyser Skrapannamnet i rusigt typsnitt i grön neon. Jag kommer att våga mig in, Mikael Fant, Lars Rembe, Annika Koldenius och Nina Frid också från bok och biblioteksvärlden. Kom och tala med oss vetja, tänk vad snäll världen skulle bli om människor fick se varandra i ögonen oftare.

måndag 18 maj 2009

Boost

Egostuff som ger mig ny energi.
Som kan få mig att bestiga berg i puppor, börja löpträna, sluta äta godis och avsluta nästa bokmanus.
En liten lista.

torsdag 7 maj 2009

Målgrupp

Jag skriver just nu på en ungdomsbok.
Eller, bok som riktar sig till ungdomar.
Eller vad är det jag säger?
Vad ska man kalla det? Måste man kalla det något?
Måste den vara riktad? Fast den är ju det...

Funderade länge på om, och i så fall hur, jag skulle skriva till ungdomar.
Det tog ett tag men jag inser nu att jag inte gjort någon skillnad på sättet att formulera mig.
Det blir en bok. Punkt.

tisdag 5 maj 2009

Män som dödar kvinnor

Min dotter är åtta år. I söndags pekade hon på en löpsedel med bilder av numera döda kvinnor och sa att hon den flickan, hon dödades samma dag som jag föddes. Numera döda skriver jag, för på bilderna ser de så levande ut. Min dotter frågade inte ens varför flickorna på bilden hade bragts om livet, på något sätt var det stora allvaret nedärvt i hennes mänskliga gener. Men hon tittade ändå på mig och pekade på datumet, den enda bärande koordinaten, den enda någon av oss förmådde famna, ser du mamma? Vad skulle jag svara på det? Att världen är en bestialisk plats där vi utan problem skulle kunna rösta fram ledare lika ondskefulla som väl 1900-talets diktatorer, att en engelsk flicka riskerar dödsstraff utan rättegång i Laos för att hon är ung och dum och har smugglat knark, att jag inte begriper hur vi ska ta oss ur den här sörjan. Att risken att min egen dotter hamnar i händerna på ondskan är inte ens en jag vågar värdera. Man ska vara dum när man är ung, dum nog att våga ta sig an livet och världen med den aptit som krävs för att mänskligheten ska orka vidare men ingenting av det har med ondskans dumhet att göra. Varför i hela fridens namn dödar man? Inte hjälper det.

Om fattigdom

Vad ska man säga. Fattigdomen är så uppenbar och påträngande här. Man kan på inget sätt inbilla sig att det är ett marginellt fenomen. Tiggare överallt, människor med lepra eller elefantiasis sitter inlindade i filtar på varje trottoar, varje gångbro. Ibland slår det igenom mer än annars, ibland kan man gå förbi utan att känna det minsta, ibland blir man förtvivlad bortom det vanliga. Hur i helvete kan det komma sig at det ska behöva vara så här? Men vad ska man göra? Jag frågade en av de första chaufförerna som körde mig nånstans här i Addis. Hur gör du med tiggarna här, ger du pengar? Han tog blicken från vägen och såg på mig. - Problemet är vart ska du börja, sa han. Och vart ska du sluta? Ger du en, varför ger du då inte nästa? Och det finns inget slut på det. Och det är rätt. Man måste ha en taktig eller vad man ska kalla det. Jag ger pengar till ett fyra fem killar med handikapp som sitter på trottoaren längs vägen hem från mina barns skola. Det är ingen idyllisk väg, utan ungefär som att sitta på Essingeleden. Jag köper mat åt dem när jag träffar dom utanför vår affär. Det känns inte helt bra, men jag vet inte vad jag ska göra annars. För ett tag sen var det en mamma och hennes två barn som satt två gator upp från vårt hus. Hon var blek och hårt märkt av livet, barnen var smutsiga och slitna, kanske 1.5 och 3 år gamla. En dag fick jag et brev av henne. Hon skrev att hennes man dött och att hon själv var döende i Aids. Hon ville ha hjälp att komma hem till sin by med barnen så att släkten kunde ta han dom när hon var borta. Nu bodde hon i en av kyrkorna i mitt område. Bostadslösa får göra det. Jag frågade henne hur mycket hon behövde för at ta sig hem. Jag var beredd på två tre tusen eller nåt smärtsamt. Men allt hon behövde var 75 birr, som är ungefär 50 svenska spänn. En annan del av fatigdomen är barnadödligheten. Eller egentligen bristen på sjukvård. I fredags kom inte en av våra vakter. Efter ett tag kom en vikarie från vaktbolaget. Det visade sig at frun till vakten som inte kom hade förlösts med kejsarsnitt den morgonen och barnet hade dött. Förutom den sorg som grep oss i huset slog en tanke rot. Jag och min fru gjorde en snabb beräkning och kom fram till följande bara genom att kolla i vår närmaste släkt. Om vi varit Etiopier istället, då hade våra barns äldsta kusin aldrig överlevt sin förlossning, eftersom han föddes så pass mycket för tidigt. Vår äldsta son genom gick två brockoperationer under sina första tolv månader och min fru fick barnsängsfeber efter vår andra sons förlossning. Ingen av dem hade överlevt som Etiop.

Magnus Ljunggren