tisdag 23 december 2008

Definition av förlag

Det jag anser främst skiljer ett förlag från en bokmaskin är marknadsföringen (och kanske distributionen, men nu när böcker utgivna av båda slagens företag kan beställas på nätet håller just den distinktionen kanske på att suddas ut).

När jag jobbar mot ett förlag levererar jag ett manus, får det i bästa fall antaget, och får om jag har riktig tur kontakt med en kompetent förlagsredaktör som jag kan diskutera med - men snart fyrtio års förlagskontakter har lärt mig att inte hoppas för mycket på förlagsredaktörers kompetens.

Men sedan kommer det viktiga:

Om ett förlag har givit ut min bok är det förlaget som ser till att skiten/mästerverket marknadsförs. Förlaget har satsat kapital, och har intresse av att få tillbaka pengarna.

Om jag själv måste satsa pengar handlar det i bästa fall om en bokmaskin, i värsta fall om så kallad Vanity Publishing - företag som kräver betydligt mer betalt än de själva behöver lägga ut, och som lever på den marginalen, och som högaktningsfullt skiter i om böckerna säljs eller inte.

En seriös bokmaskin tar inte mer betalt än den måste. På Lulu, och jag förmodar att det är likadant på Vulkan, betalar jag självkostnadspris för de eventuella pappersböcker jag själv beställer (som print-on-demand, så kapitalutlägget blir minimalt; dessutom inget köptvång); för att lägga upp boken, och för eboksversionen, betalar jag inte ett öre.

Men inte heller en bokmaskin sköter marknadsföringen. På Lulu kan man i och för sig köpa vissa tjänster i den riktningen, men man måste inte.

Och det här är kanske det största problemet för oss egenutgivare: hur hitta (om möjligt betalande) läsare?

Det är nackdelen med att ge ut själv. Fördelen är att man inte råkar ut för många förlags osed att behandla böcker som färskvara, och mala ned restupplagan efter bara ett par år.

måndag 22 december 2008

Intressant om egenutgivning

Jag upptäckte Vulkan för ett tag sedan. Därefter de andra. Blurb till exempel som på ett sätt kommit längst. Det är lite speciellt att via ett prgram tanka hem en hel blogg och se den visuellt i bokform. Rent tekniskt har de kommit långt och jag förstår att Vulkan är på väg också.
Men det jag fastnar för och reflekterar kring är begreppet "Förlag".

När blir ett förlag ett förlag?
I bedömningen av manus? Valet av redaktör? Kvalitetskontrollen? Erfarenheterna? Ryktet? Är piratförlaget, ett förlag? Eller är det förmågan, som det stod om i det fina reportaget om Dorotea Bromberg i DN, att pricka rätt?

Jag valde förlag av många av anledningarna ovan och har gett ut såväl på etablerat som i egen regi. För den som vill guida en novis i branschen, får ni gärna, mer än gärna återkoppla just vad är ett förlag. En intressant frågeställning...

söndag 21 december 2008

Om egenutgivning och bokmaskiner

I begynnelsen var Författares Bokmaskin.

På sistone har talats en del om Vulkan, som ibland missvisande kallas "förlag". Det är det inte - det är en bokmaskin det också, fast nätbaserad (en lösning som inte var aktuell när Författares Bokmaskin grundades).

Dessutom är det, precis som Japp, en kopia av ett utländskt original.

Och numera kan man ju köpa Mars även i Sverige.

Som Japp förhåller sig till Mars (chokladbiten, inte planeten eller krigsguden), så förhåller sig Vulkan till Lulu.

Som jag började använda mig av redan innan Vulkan fanns.

Min utgivning där hittar ni på

http://stores.lulu.com/gunnargallmo

Vulkan är väl i och för sig bättre anpassad till svenska förhållanden (förmodar jag), men eftersom jag ger ut böcker inte bara på svenska utan också på esperanto och engelska passar det mig bättre att stanna hos Lulu.

Gunnar Gällmo

lördag 20 december 2008

Sista raden färdigskriven


Nu är det gjort! Vi är färdiga med Lingon och Lust. Den pirrande känslan när man lämnar in ett manus. Sista raden är färdigskriven. 255 nya sidor, ångest in i det sista... blir det bra. Tillräckligt bra? Och den märkliga tomheten. Pling, manuset går iväg. Och dagarna som varit intensivt fyllda med skrivande in i det sista ska nu fyllas med något annat. Mycket väntar, mycket har försummats den sista intensiva skrivperioden, det finns saker att ta igen. Men man känner sig... lite tom? Eller hur?Länk

torsdag 18 december 2008

Operans språkpolitik

Stockholmsoperans tilltag att spela svensk opera för svensk publik på engelska kommenteras på

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.6207962

onsdag 17 december 2008

Apropå det där bjällerklingklangsbingbanget...

Och jag önskar mig att vi tar mod till oss och vågar. Vågar när vi lägger märke till att det behövs. Den är inte en så värst märkvärdig vågning. Inte alls. Endast en liten vågning, en vågning som kunde bli något lustfyllt, så är den. Och den kräver bara att man säger till en aning. Inte mer, inget annat. Det önskar jag mig, att vi inte härdar ut i det tysta. Ett; "sänk, tack!", är allt som behövs.

När vi höjer rösten för att höras, fast vi sitter intill varandra. När vi slutar prata för att kraften att överrösta inte längre fins, då hjärnan blir trött och stum för att den drunknar i oljud - att vi bara säger; "sänk, tack!". Bara det.

Och det ska inte sägas ovänligt, eller irriterat, det är inte fråga om att skapa konflikt. Nej, snarare ska det sägas med respekt och ödmjukhet, ett vänligt "sänk, tack". När det spelas "vad som helst" och högt. När bakgrundsljud blir till framgrundsmur. När där bankar en "sub-woffer" i magen, det är då man kan säga "sänk tack". För ingen tänker sig väl att människor ska röra sig i det, finnas i det? Varför ska vi finna oss i det? På kaféer, i hissar, i affärer, på offentliga toaletter och arbetsplatser. På gator utanför shoppar, i julstånd, på torg, i flygplan och på tåg - överallt det där ständiga ljudandet, det där kackafoniska "bla bla bla -andet" som ger trumhinnor smäll och tanken att domna.

Så jag önskar jag mig att vi vågar ljuda ett ödmjukt: "sänk tack".
Det skulle vara fint. Så vi hör varandra igen och vad vi tänker.
Så vi får plats att känna efter vad det är vi längtar efter...
de glada helgerna får plats...

ibland behövs det sänkas för att höras...

henry bronett©08

måndag 15 december 2008

Gudstro och yttrandefrihet

En högpigmenterad president ser USA ut att få nu.

Men en uttalat ateistisk president?

Lär dröja.

Just nu rasar en strid mellan kristna och ateister på reklamplats på bussarna i Washington DC. Jag kommenterar den på

http://tinyurl.com/6x64vg

Gunnar

http://stores.lulu.com/gunnargallmo
http://metrobloggen.se/esperanto

söndag 14 december 2008

Det har hänt...

Bara så där.
Tre år tog det.
Av malande.
Tusentals försök.
Oändlig mängd tankar.
Idag hände det.
Bara så där.
Första meningen satt.
Den säger allt.
Det funkar.
Förlossningen har börjat.

lördag 13 december 2008

Trams eller inte?

Ju mer jag tänker på det, desto fånigare känner jag mig.
För jag har några dagar funderat vad jag ska skriva om här.
Jag tror på att ha en linje, en struktur, en tråd, en mening att säga.

Jag drev en annan blog för några år sedan. En anonym historia om en tid i mitt liv. Ytterst privat men ändå inte eftersom jag var anonym. Två år senare hade jag haft över 40.000 besökare.
Det är många det. Det var en blog om att lämna. Så mycket kan jag säga.

Det var då jag förstod en dimension av den här teknikdelens utveckling. Det är många som läser bloggar.
Jag har hamnat i flera samtal om fenomenet som börjat bli en del av vår vardag, bloggen. Hur mycket trams och skräp som skrivs.
Där vill man ju inte vara.

Jag tror på att ha en linje.
Något att säga. Att berätta. Vem nu jag är för att bedöma det?

Det är där jag hamnat.
Därför känner jag mig fånig idag.
För prestationen har kickat igång. Rejält.
Min självcensur är förödande.
Jag slås av det.
Hur kampen med mig själv är en av vägarna till det jag gör just nu.

Jag har en stark drivkraft i mig, sedan sex år sedan.
Min mindre bror valde att lämna oss. Hans sista ord finns kvar, på lunarstorm. En så kallad comunity. Klockslag, brev, datum. Det är skoninglöst och definitivt.

Den enskilda händelsen i det stora säger så mycket.
Hur viktig tekniken kommit att bli.
Dramatiskt skulle jag kunna säga att "vi har satt teknik i händerna på våra barn, teknik som vi inte behärskar själva".
Det är värt att reflektera över.
En blogg. 40.000 besökare.
Det är en stor upplaga det.

På ett sätt är bloggar flyktiga. Vi läser snabbt och skummar igenom. Genomsnittstiden för ett webbplatsbesök är under två sekunder. Det är kort tid det.
Men det som finns på nätet är på ett sätt också beständigt. Tankar som formuleras idag, hittas igen om några år. Saker jag skrev för fem år sedan, ligger kvar i sökmotorer. Artiklar som publicerades i slutet av 90-talet finns kvar.
Kolla in den här söktjänsten. Det har gått fort...

Jag har inte fått svaret på vilken struktur jag vill ha när jag skriver här.
Linjen får växa fram. Allt eftersom. Det kommer säkert att vara tramsigt för en del.
Livsviktigt för någon annan.
Det är en av tjusningarna. Responsen är direkt.

Strömlös

Hemma igen. Utan nätsladd till datorn. Den blev kvar i Stockholm. Minuterna är räknade, batterisymbolen lyser redan röd. Jag greppar pennan och inväntar måndagen.

fredag 12 december 2008

Jag är i otakt med Stockholm

Jag har just klivit av tåget och sitter på Stockholms central och dricker en kopp te. Eller jag antas i alla fall dricka te. Jag har köpt mig en plats där jag kan slå mig ner och om det inte är allt för fullt och trångt bland borden kan jag sitta här en bra stund innan kassörskan bakom disken börjar ge mig långa blickar. Jag funderar på tempo. Att jag  och stan är i otakt. Förra vintern när jag bodde här kunde jag gå omkring på gatorna och åka upp och ner i rulltrapporna lätt som ingenting. Men inte nu. Rent fysiskt är jag här, men min inre klocka tickar fortfarande i lantis-takt och jag blir hela tiden omsprungen. Och rulltrapporna vevar på i racerfart. Tacka vet jag rulltrappan hemma, den på Åhléns - den rullar på så sakteliga och där står man och åker. 

torsdag 11 december 2008

Lille Vigg

Viktor Rydberg var, precis som Harry Martinson, en författarkollega som inte var så menlös som somliga tror, och inte heller så julanstruken som han nu tycks ha blivit - Tomten handlar om en gårds-, inte om en juldito, och midvinternattens köld är hård i januari, sällan i december; att Betlehems stjärna glänser över sjö och strand kan tyckas märkligt för den som varit i Betlehem och vet att där inte syns vare sig sjö eller strand - men i Vapensmeden sjungs sången under en roddtur på Vättern, och att ro där just kring jul måste vara i kyligaste laget, så jag tror inte det var den tiden.

Fast Lille Vigg handlar ju faktiskt om julen, och utspelar sig innan julvätten 1. hade bytt namn till tomte (ett ord som hos Rydberg alltid syftar på gårdsditon), 2. hade först gjort sin luva röd och sedan försett den med Coca-Colas vita bård, och 3. av Martinson blivit benämnd "barnkammarens Rasputin"; här mitt favoritavsnitt:

Vätten stoppade en fruktkärne i Viggs tröjficka; det gjorde honom osynlig för andras ögon. Så gingo de upp för stora trappan. Där stodo drängar och gäspade. Så kommo de in i ett grant rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade på en färglagd tafla, som undervisade dem om det allra viktigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna hopknäppta öfver magen och tänkte på sin höga bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt hvad han läst.

Hans granne, gamle nämndemannen, var däremot en obildad man, ty han kunde bara sin bibel och lagboken och litet mer dessutom, men hade, stackars han, haft intet latin att glömma.
Vätten framlämnade gåfvorna, som mottogos kallt, utom stjärnan. När vätten framräckte henne och sade, att det var en gåfva från kungen till herremannen, steg denne upp och log och bugade och talade om konungens nåd och sin egen ovärdighet. Därefter gick han in i närmaste rum, där han trodde, att ingen såg honom, och ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan på sitt bröst och, ett tu tre, hoppade han upp och gjorde hvad fröknarna skulle kallat ett battement och sade till sig själf: nu har jag nått mitt lefnadsmål; sådant får man, när man är ett snällt barn.

»Är han ett barn?» frågade Vigg.

»Nog är han det», svarade vätten.


Texten har jag knyckt från alltid lika användbara Projekt Runeberg:

http://runeberg.org/rydbsagn/lillvigg.html

onsdag 10 december 2008

Rapport från Maria i Aten

Igår såg vi hur det brann lite överallt i staden från takterrassen till Ariane Wahlgrens hus.
Idag promenerade vi i solen och kollade. Så mycket förödelse, alla dessa trasiga
rutor , men ocksa helt utbrunna hus överallt samt annat som brunnit, sopor, julgranar, bilar ...
Nu ska jag gå tillbaka strax, för efter fyra vill jag inte
vara ute. Då stänger vi in oss i huset eller går upp på taket
lite och spanar. Men allt är nära på dagen också.
Idag gick jag en lov runt botaniska och kom på baksidan nära
presidentpalatset och parlamentet och helt plötsligt var det
bara en massa kravallpoliser överallt med gasmask som väntade,
och så jag! Jag försökte retirera runt i en vidare sväng så
gott jag kunde bort från allt nytt glaskross, kastade
gatstenar mm som låg överallt men kände sedan gas o rök sticka
i halsen så jag fick lirka mig hem och det blev en längre promenad
än jag tänkt, ville inte gena for mycket. Annars har det varit
rätt lugnt pådagen, men idag är det generalstrejk.
Ikväll ska jag sitta inne och skriva.
Maria Herngren i Ariane Wahlgrens hus i Aten

Nytt

Det är sjukt skönt att kunna andas ut och känna JA - jag klarade det.
Jag kanske kan kalla mig klar nu. Visst?
Så färdig att jag kan lämna ifrån mig manuset och börja tänka på nästa.
Jag har en mapp i datorn med fem uppslag. Fem tankar som kan bli något.
Ole dole doff.


sandra

tisdag 9 december 2008

Får ett förlag stjäla min titel utan att fråga?



Jag /Eva Swedenmark, en tredjedel av Emma Vall/satte morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste Dagens Nyheter. Kort notis: En debuterande författare har skrivit en succébok som sålts till fem länder innan utgivningen, meddelar förlaget Wahlström och Widstrand. Frusna ögonblick heter boken. Men vänta! Det heter ju min ungdomsbok som utkom 2005 på Opal och fick fina recensioner. Det är inte den boken förlaget ger ut. Min bok utkom på Opal.
Får stora förlag bara sno titlar sådär?
Kollar de inte om boken redan finns innan de ger böckerna en titel?
Är det någon annan som råkat ut för samma typ av titelstöld?

måndag 8 december 2008

Barnkammarens Rasputin

Så här när det tejpar mot jul, glöm inte vår framlidne kollega Harry Martinsons (vet inte om han var med i Författarcentrum) vackra hyllningsdikt till denna helg, i hans enligt min mening bästa (och av den samtida kritiken totalsågade) diktsamling Vagnen:

"Varje år när det vitnar i träden
återkommer den förhatlige gamle mysaren,
barnkammarens Rasputin. Han skakar sitt vaddskägg
och tränger storstövlad och med våld in i allas hjärtan."

Gunåde den som inte tindrar med ögona!

(Att Vagnen sågades berodde på att Martinson hade mage att kritisera bilismen. Vad skulle han sagt om Volvo och Saab i dag?)

Gunnar Gällmo

En ordlös dag

Vissa dagar är det lika bra att ge upp tanken på produktivitet. Det är redan becksvart utanför fönstret, det enda som går att urskilja är grannens lysande julgirlander. Idag är jag i otakt med tiden. Otakt med mig själv. Jag hade tänkt kolla ett antal artiklar på nätet. Och ringa en massa telefonsamtal. Min dag har bestått av upptagettoner. Och ett internet som kommit igång först nu, när klockan är över fyra. Jag släpper taget. Dagen är över. Detta var en mellandag. 

Förväntan

Jag vet inte vad jag håller på med.
Väntar tror jag.
Det finns bara ett sätt att komma i mål men då är det ju över, visst?
Vad finns det då att muttra över, när allt är skrivet, buntat och ivägskickat?


sandra

söndag 7 december 2008

"Språkmaterialistisk poesi på esperanto"

I Dagens Nyheter 17/11 hade vår värderade kollega Niklas Rådström en alldeles utmärkt artikel om författarnas ekonomiska villkor.

Men även solen har sina fläckar, och till och med Rådström.

Plötsligt halkade det in en formulering:

"Så ser den marknad ut som konstnärerna uppmanas att anpassa sig till. Låt mig påpeka att de ovanstående exemplen inte gäller upphovsmän till språkmaterialistisk poesi på esperanto eller installationer av egna kroppsvätskor på avlägsna skärgårdsöar..."

Häpp?

Jag kollade "språkmaterialism" på nätet och det tycks vara en genuint svensk företeelse; den ende svenske esperantospråkiga författare som kommer i närheten är väl Jarl Hammarberg, men honom uppfattar jag snarare som dadaist.

Jag kommenterade detta på min egen blogg -

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.5759960

- och när jag sedan hade ångan uppe inledde jag en serie inlägg med nedslag i den esperantospråkiga litteraturhistorien; den börjar på

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.5809664

och sedan är det bara att fortsätta uppåt på

http://metrobloggen.se/esperanto

Gunnar Gällmo

Om lingon i Spanarna


Man kan ha en svindlande märklig känsla av att inte finnas ibland när man sitter vid sin dator ensam och skriver. Vi som är tre författare i en är ändå priviligierade, vi kan stötta varandra och alltid är det någon som orkar lite mer i tider av motgång och tystnad. Igår blev vi jätteglada två av Emmorna i alla fall /Emma-Maria är i Aten i Ariane Wahlgrens fina hus och skriver/.
Plötsligt sa Johan Hakelius i Spanarna att "Framtiden går i lingonets tecken". Ett exempel han tog upp var den bok vi just arbetar dygnet runt med att få klar till deadline 30 december: Lingon och lust. Hakelius berättade om alla våra fyra så kallade "bärböcker" och analyserade den hoppfulla kopplingen mellan det lilla röda lingonet och lusten. Vilket gav oss ännu mer lust att skriva, skriva. Så det gör vi! Spanarna är ett kul program för övrigt, inte bara när de pratar om oss utan alltid!

fredag 5 december 2008

När händer det?

För jag minns sparken. Vintern.
Papperet och pennan. Tankarna.
Svagt krafsande ord.
Det var hemligt.
Inre tankar.
Skildrande.
Beskrivande.

Idag, med en dator i knät. En mobil uppkoppling.
Hämtar dottern om en stund.
Det regnar när det egentligen borde vara knarriga ljud i den gråvita stadsssnön.

När händer det? Att man blir författaren.
Tre barnböcker. Tre till på gång och en annan som kastar mig tillbaka till känslan den där vintern då jag var barn och krafsade ner tafatta formuleringar.
När blev det att jag blev.
På scen på bokmässan 2008?
När den första kom i kartongen och luktade nytt?
På sparken?

Lusten att skildra säger någon.
Förbannelsen, säger en annan.
Jag har ingen aning.
Det är något som sker i mig.
En idé, som sakta vaknar.

Jag heter Alexander Holmberg och är debutant i år med tre barnböcker. Tyra-serien.
Om en pappa och hans dotter.
Det växelvisa boendet.
Vardagen som i sin enkelhet kan få bli ett äventyr i en tvättstuga och att snurra med vagnen i affären.
Jag bloggar. Av olika anledningar. På olika ställen.
I lokaltidningen NVP.se.
Den egna bloggen.
Och andra.
Jag bloggar eftersom det håller den krafsande pennan varm.
Tills det är dags.
Tills jag försvinner bort i berättelsen.

Återstår att se vad detta kan få växa till.
Tack för förtroendet!

Ifrågasättandet

Jag har gjort det, ifrågasatt mig själv som författande person.
Hur kom jag fram till att det är detta jag ska göra i mitt liv?
När kan jag andas ut och vila i det, när slutar det att vara en kamp?
Någon sa "tänk att det här var ditt kall."
Va? Vem? Jag?
Jag vill ju bara skriva lite liksom.

sandragustafsson.se

torsdag 4 december 2008

Coolt att vara snäll på den här skolan

För trött för att skriva men bara en kort rapport. Två av oss "Emmor" var i Kärra, Göteborg, på skolbesök på en vänlig och positiv skola. Vi körde hårt, 8 föreläsningar på 45 minuter vardera under två dagar för stora högstadiegrupper. Tänkte bara berätta om en flicka som vi pratade med under lunchrasten. Hon hade bytt från en stökig skola där det var coolt att skolka och töntigt att ha bra betyg till denna skola. Med förundran i rösten sa hon att på den här skolan var det tvärtom coolt att vara snäll och att ha bra betyg. Alla var snälla mot oss också - och vi fick många frågor. Ofta på våra skolbesök är det tjejerna som frågar mest. Och ibland händer det att killar inte velat läsa våra böcker därför att de har kvinnliga huvudpersoner. Här var det inte alls så. Det fanns många aktiva killar som ställde bra frågor. Vi var visserligen utmattade efteråt, men glada också. Två trötta emmor på tåget hem till Stockholm.
Den klass som är flitigast läsare blir bjudna på tårta av rektorn i vår!

Att ta ansvar för sina ord


Står under en regntung himmel och packar böcker i barnens gamla badbalja. Det är höstvinter och marken under pallen som böckerna står på är vattensjuk. Åttahundra böcker. En hel pall av europastandard. Inplastade men ej buntade. Levererade till mig utan kostnad från förlaget som skändligen har misslyckats med att sälja ut upplagan av den ungdomsbok som jag har skrivit med mitt förbannade hjärteblod. Minns hur jag satt på bibblan och smågrät lite när en av bibliotekarierna visat mig BTJ-recentionen, långt innan jag fick ett utdrag av den från förlaget, två recencenter som såg vad jag skrivit, som fattade orden, som begrep vad jag menade.
Någon fattar. Böl, snyft.
Några möten med tjejer som har läst om Irma med svansen och tänkt att precis så. Precis så märkligt är det att vara tjej.

Jag bär in böckerna. Balja efter balja, och staplar dem på vardagsrumsgolvet för senare åtgärd. Tänker optimistiska tankar: De skolor som bokar in mig för författarbesök kan få en klassuppstättning av boken! Toppenidé, verkligen. Ser framför mig massor med författarbesök, givande möten med ungdomar och barn som har läst och fattat. Mina bokstaplar kommer att krympa och försvinna på ett kick!
Fast något hundratal får jag nog lämna i förslutna sopsäckar på svärmors kallvind och glömma bort. Jag har varit med förr. Och inte kunde jag ana att åttahundra böcker var SÅ innihelvete många. Jag bygger twin towers och quadruple towers på golvet och tänker att ungarna kan få ta de jävla böckerna och använda dom som kapla, fan.

Men häromdan stod det i Aftis att IKEA köper 200 pallar med såna här böcker varje år, att använda för att skapa stämning i hyllorna i sina fejkvardagsrum i sina fejkhem i sina varuhus.

Oh the horror!

Det börjar dugga. Jag måste skynda mig.

Jag tar ansvar för mina ord.

Men jag kunde väl ha fått några pallkragar att plantera persilja i åtminstone.

Innan målgången

Jag har arbetat med texten till och från i ett och ett halvt år.
Tappat fokus, gjort andra saker emellan. Börjat om från början.
Hittat fokus igen.
Och lagt ifrån mig det för att arbeta med andra saker.
Börjat om igen.
Haft texten som ett argt bi instängt under ett upp och nervänt glas.
Ett någonting som krävt min uppmärksamet. Som gett mig dåligt samvete.
Men så kom den där dagen när jag inte kunde göra mer, eller, jag trodde mig inte kunna komma längre.
Lämnade ifrån mig allt till en bekant. En kunnig förståsigpåare.
Och jag fick just den sparken där bak som jag behövde känna.
Och jag fick höra orden jag ville höra.

“Och jag är sjukt imponerad. Är på sidan 70 ungefär /…/ det är jävligt bra så här långt. Det behöver petas med grejor så klart, men jag är fast.”

Nu kan jag dö i frid.



sandragustafsson.se

onsdag 3 december 2008

Kroppen gråter

Nu har jag varit hos sjukgymnasten Bertil igen. Och min kropp gråter. Inte jag alltså - utan kroppen. Jag vet med huvudet att det här är en alldeles vanlig dag - även om den är onödigt novembergrå. Men det gör mig inte gråtfärdig. Ändå är det så jag känner mig när jag står i dörren hos Bertil och just har tagit på mig kappan - gråtfärdig. Det är kroppen som minns. Jag ramlade av en häst för snart fem år sedan och blev liggande på en skogsväg medan hästen galopperade hem.  Jag landade på höger axel som gick ur led och så bröt jag vänster knoge. Jag har förträngt min utdragna konvalescens, det enda jag egentligen minns är att jag föreläste på Rotary en kort tid efter olyckan. De serverade soppa till lunch och jag lyckades inte styra skeden till munnen.  
Men kroppen minns. Bertil tryckte på en punkt strax intill höger skulderblad och frigjorde ett inkapslat minne. Jag har ont överallt. Kroppen minns smällen. Jag är nyskadad fast fem år senare. Jag lägger handen på dörrhandtaget, andas in djupare än på länge och tänker snällt till mig själv - det kommer att ordna sig.                         

tisdag 2 december 2008

Välgörande välgörenhet

Känner mig riktigt nöjd.
Jag har precis lämnat ett större antal signerade böcker (Gör som katten!) till Kattfonden. Kattfonden är en insamligsstiftelse för hemlösa katter och har nu en insamlingskampanj för att samla in pengar för att bygga ett modernt katthem. Ville de ta emot böcker för att kunna lämna en gåva när folk skänkte pengar? Fick svar JATACK.
Är lite förvånad över den nöjda känsla som faktiskt infann sig. Nu får de läsas i stället för att ligga på ett dammigt(?) lager.

Språkets hjärta

Jag tänker på vad språket gör med människan.  Jag hör skillnad på nyanser, betydelser, när man kan säga vad och i vilket sammanhang. Jag vet skillnaden på bryta upp, bryta av och att bryta ihop. Jag rör mig ledigt i mitt språk. Mitt modersmål. Mitt känslospråk. De är intimt förknippat med mina minnen, sinnen, känslor och tankar. 
På engelska blir jag en annan, trubbigare och aningen tafatt. Och så förlorar jag min humor. När det kommer till tyskan vågar jag knappt öppna munnen. Med danskan pratar jag på, men jag vet att det blir fel och mina spontana metaforer är obegripliga för de flesta. Franskan är jag nästan rädd för. Fast jag kan läsa snyggt från en fransk vinflaska. Och så alla dessa språk som bara är ljud. Språk som för mig är stängda dörrar. 
Jag tror att alla människor behöver sitt modersmål. Att det är kärlekens språk. Språkets hjärta. 

måndag 1 december 2008

Smygande huvudvärk

En författare behöver god fysik, så jag bestämde mig för att äntligen göra någonting åt den där smygande huvudvärken som tenderar att dyka upp efter alltför många timmar framför datorn. Jag gick till en välrenommerad sjukgymnast. Han började med att fråga om min arbetsplats. Han påstod att människor som arbetar hemifrån tenderar att ha arbetsplatser som påminner om något i Nordisk familjebok. "Har du en ordentlig arbetsstol?" frågade han strängt. Och jag nickade. För det har jag. Jag hämtade den i förra veckan - en nästan ny, röd och alltigenom ergonomisk stol. Jag sa ingenting om den gamla karmstolen jag lånat av grannen och som brakade sönder när min far hälsade på och råkade sätta sig lite för hastigt. (Efter det plockade jag ihop delarna och lagade den med tejp.)
Efter utfrågningen övergick sjukgymnasten från ord till handling. Och något knäppte till i ryggen, någonstans mellan tredje och fjärde ryggkotan. Jag kände mig fullständigt mörbultad. Och nu var huvudvärken inte smygande längre. Mer som migrän.  Nu på fjärde dagen börjar jag återhämta mig. I morgon ska skriva. Sedan är det återbesök.